Chans att skriva

Det finns en orsak till att jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag. En bra orsak, faktiskt. En tvååring som plötsligt inte ska somna själv, som kräver att man sitter och vaktar bredvid sängen eftersom han har lärt sig att klättra ut ur den och som helst vill att man sjunger och pajar tills han somnar.
En som tidigare har somnat snällt själv vid åttatiden hade som värst show till tiotiden. Lyckligtvis har han somnat vid nio den senaste veckan men också det efter nattande bredvid sängen. Det har gjort att jag har missat en timme av egentid och bloggtid.

Idag glimtar ljuset i tunneln. Klockan är nio och vi har lämnat Filip i sängen efter en aning utdragna kvällsritualer men utan vaktande vid sängen. Han torde somna nu. Själv. Som vanligt. Hoppas det inte är en engångsföreteelse.

Våren knackar på och plötslig har halva mars gått. En som i början av vintern inte vill röra snön är nu glatt ute och plaskar i pölarna.

Vi har en ny bil. En andra. För att våra egon inte rymdes i en längre. Den större blir självfallet Jans.
Vi har badrumsrenovering på kommande. Hoppas det blir av i sommar så att vi kan fly till landet.
Vi har en resa framför oss. Innan jag vet ordet av är det dags att packa.

Vardagen svischar förbi utan att jag riktigt hänger med. Måste försöka hinna stanna upp och andas vårluft mellan varven.

Motivationsbrist och morötter

Min träningsmotivation är ganska låg just nu. Jag är inte anmäld till något lopp och därför blir löpträningen vad den blir. Jag får tvinga mig själv lite grann i vetskap om att det oftast känns helt okej efter en runda. Några riktiga långlänkar kommer dock inte på fråga och intervaller minns jag knappast vad det är.
Idag fick jag ut mig tack vare en gemensam länk med fem andra glada lördagslöpare. 25 km i lagomlugn fart blev det längsta jag sprungit på flera månader. Det hade aldrig blivit av på egenhand. Sällskap är alltid bättre. Det skulle antagligen krävas ett lopp inprickat i kalendern för att få ordning på motivationen men blotta tanken på att måsta anstränga sig under ett jobbigt lopp är avskräckande. Kanske räcker det just nu med att bara upprätthålla formen.

En annan som har behövt motiveras i den här familjen är Filip. För att bryta hans rådande pottstrejk fick jag ta jobbet med mig hem och göra upp ett belöningssystem för pottsittandet. Nu får han ett klistermärke efter varje pottsession utan att det krävs att det kommer något i den. Gör det det får han bonusklistermärken.

Det var en vild chansning. Det verkar fungera. Han gillar idén och är väldigt stolt över sin samling glittrande "tarran". Nu har han gått på potta ett par gånger om dagen vilket är mer än noll gånger under de senaste veckorna. Alltid lite hemåt. Sakta men säkert kan vi kräva fler pottbesök om dagen. Hur man sedan får honom att uträtta sina behov på pottan utan någon belöning är framtidens problem. Han har använt sex av sjuhundrafemtio klistermärken så jag ser det faktiskt som ett avlägset problem.

När ett problem hittar en lösning kommer nästa problem och knackar på. Filip som hittills har somnat snällt i egen säng vid åttatiden har börjat med nya och icke-önskvärda fasoner vid läggdags. Problemet är att han har lärt sig att klättra ut ur sängen så vi kan inte bara lämna honom där och bråka. Meme titta teve skriker han och tar Bä, trasan och Mercedesen och springer till vardagsrummet. Godnattsånger, sagor, pajande hjälper inte utan han ska med våld bort och inte sova. Igår somnade han på soffan efter halva Lost in Translation och idag somnade han strax före tio i vår säng efter att vi lagt oss bredvid honom där. Jag är rädd att klistermärken inte hjälper idet här fallet.
Men så kan ju inte allt vara perfekt heller.