Idag fyller vår Filip tre år. Han är fortfarande den sötaste av ungar. Vilken förälder tycker väl inte det om sina barn?
Han kompenserar sin brist på längd med en stark vilja och hög röst och ser till att ta det utrymme han behöver. Han är något reserverad på nya ställen och bland främmande men när han är bekväm med situationen tar han gärna kommandot. Han har sina egna system i lekarna och blir vrålarg om man missförstår eller flyttar på det han håller på med. Han älskar bilar och för tillfället är det utryckningsfordon som gäller. Trots det har han en mjuk sida och trivs med mat- och hemlekar när utryckningarna är över för stunden. Ibland är han katt, eller rättare sagt kattmamma (medan jag är kattstorebror). Han vill gärna ha sällskap men klarar allt bättre av att leka för sig själv. Så länge han får tanka närhet med kramar och famnsittande mellan verserna.
Mycket kan han själv. Mycket ids han inte göra själv. Det han gärna gör själv är sådant jag än så länge gärna övervakar. Som klämma ut tandkräm på tandborsten, klippa av kliande lappar från kläder och pyssel som inkluderar lim, sax och tusch.
Han är motoriskt duktig och klarar av att hållas stående på skridskor. Han gillar sin jumppa där han får klättra och hoppa och springa av sig överflödet av energi. Han förstår sig inte alls på boll- och lagsporter så det lutar mot individuella grenar. Kanske för att han helst gör på sitt sätt.
Han är språkligt duktig även om hans artikulation får hans mor talterapeutens öron att fladdra. Han har börjat rimma (!) med nonsensord och tyckte rumpa-strumpa var helt sjukt roligt (för att inte tala om Kajsa-bajsa, men let's not go there). Han grubblar, frågar och funderar och drar logiska slutsatser som att eftersom hans kiss blir rött när han har ätit rödbeta borde det bli blått efter att han ätit blåbeta.
Han är lättmutad. iPad och vad som helst som innehåller socker funkar alltid. Problemet är att han har kommit på att använda det till sin fördel.
- Får jag se på iPad?
- Nej.
- Bara en liten stund?
- Nej.
- Bara en liten stund. Medan du diskar.
Tack bara.
- Kom och klä på dig.
- Nä.
- Jo.
- Får jag ett Muminkex när jag har halaren på?
Filip verkar vara väldigt nöjd med att fylla tre. Han har bjudit hem kompisar från dagis och han förstår sig på konceptet kalas. Ändå frågade han varför vi firar honom. Och varför pappa vill hinna hem från resan just till hans födelsedag.
För att det är en viktig dag, förklarade jag. För att vi blev så glada när vi fick dig och för att vi är glada att du har varit hos oss i tre år. Aha, blev svaret. Med ett lite förnöjt leende.
Idag har vi firat med rådgivningsbesök och några paket. Nu vilar han upp sig för att sedan fortsätta firandet med att hämta pappa från flygfältet, besöka Hoplop och äta ljusröda munkar. (De där Berlinermunkarna som han har önskat varje gång vi passerat dem i butiken och som jag lovade att vi kan köpa när han fyller år. Ett sådant löfte glömmer han inte.)
Plötsligt har vi en treåring. Liten blir stor. För mig kommer han antagligen att vara liten ett bra tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar