41+2

Nu har jag väntat nio dagar extra. Bara det borde berätta något om mitt usla humör och brist på humor gällande allt som har med "har hon kommit än?" att göra. Bäst före- dagen passerade för länge sedan både vad gäller tålamod och glad förväntan. Filip kom tio dagar efter bf så jag ger henne en dag till. Just nu känns det ändå som att jag är dömd till att vara gravid för all framtid.

Jag mår ju alldeles bra. Inget att klaga på. Utom frekventa toalettbesök, ilande känningar när hon skruvar på sig och ett behov att bli upphjälpt ur soffan. På fredag blir det övertidskontroll om hon inte har behagat sig ut före det. Hoppas på att slippa bli igångsatt, men hellre det än vänta ännu längre.

Bilden är tagen härifrån. 

Magen har antagit en plattare form. Från basketboll till amerikansk fotboll, liksom. Funkar bra som sits för Filip när han är i famnen och bord för skålar med glass. Jag har inga plagg av anständig längd och sträcker jag upp armarna är även Jans tröjor för korta.

Dagar som denna känns oändligt meningslösa. Fram till den beräknade dagen hade jag planer, efter det var vädret vackert och jag kunde fördriva tiden med promenader. Idag är vädret gråare än min sinnesstämning. Det regnar och är inte särskilt lockande alls. Att vanka omkring hemma känns rätt meningslöst. Vid det här laget hade jag ju räknat med att vara hemma och göra det mest meningsfulla man kan tänka sig.
Städa klädskåpet blev dagens projekt. Det var inte en aktivitet jag njöt av precis men det var ganska nödvändigt. Ut flög trasiga kläder, kläder jag inte kan minnas när jag skulle ha använt senast och kläder jag misstänker att jag aldrig kan tränga mig in i igen. Jag packade åt sidan de kläder jag har gått i de senaste månaderna, de där med extra plats för en växande mage. Just nu går jag omkring i hemmakläder som inte är mina egna och hoppas att jag inte behöver se representativ ut före det blir dags att åka till BB. Jag plockade fram kläder med luckor i brösthöjd. De där jag förmodligen kommer att klä mig i det närmaste året. Tänk att ens klädsel ska bestämmas först av en oproportionerligt stor mage och sedan av läckande bröst. När jag nästa gång kommer i ett par vanliga byxor och kan ha på mig underkläder utan den där magiska luckan återstår att se.
Nu är klädskåpet ordnat. Dags att trotsa regnet och traska till närmaste UFF-låda.

Jag borde inte klaga. Jag väntar ett redan högt älskat barn och hon kommer att vara hos oss precis vilken dag som helst. Ändå är jag lite sur på henne. "Så det är så dags att komma nu, tycker du?" lär bli mina första förmanande ord till henne.