Mors dag

Att vara mamma är att plåstra om knappt synbara skråmor och blåsa bort det onda,
att sätta gränser och se mellan fingrarna,
att oroa sig över allt från blöjexem till femåringen som korsar vägen själv
och veta att att det bara blir fler och större saker att oroa sig över med åren,
att pendla mellan glädje och irritation, stolthet och samvetskval,
att aldrig räcka till,
att jämföra en lång dusch med en spaupplevelse,
att ge upp 90% av sin sovareal och halva täcket,
att ta emot böta pussar och ord av missnöje,
att uppmuntra och berömma, muta och hota,
att vara behövd,
att tillreda god mat som halva familjen tycker är äcklig,
att servera makaroner med ketchup för att undvika gårdagens misstag,
att multitaska och bli på hälft med allt man höll på med,
att skynda hem från sin egentid för att inte bli borta för länge,
att kunna namnen på alla hundar i Ryhmä Hau och alla figurer i Babblarna,
att planera dagen enligt mat- och sovklockan,
att se nians film och veta att man kommer att ångra det 6.30 nästa morgon,
att försöka förklara hur blodet syresätter kroppen och hur babyn kommer ut från magen
utan att låta som Kalles pappa,
att shoppa fina kläder åt barnen och själv aldrig ha något att sätta på sig,
att älska villkorslöst och hoppas att de alltid vet om det,
att njuta av att se barnen växa och utvecklas
och samtidigt veta att man kommer att sakna de små händerna och den sängvarma kroppen intill en.

Att lova sig själv att begränsa skärmtiden och samtidigt lova dem
ett avsnitt av favoritprogrammet.

Att vara mamma är inget jag tar för givet. Det är heller inget jag känner att är ett kall. Däremot är det ett hedersuppdrag som jag med tacksamhet fått åta mig.