Corona och distansarbete

För fem veckor sedan fick jag ändra arbetssätt ganska radikalt över en natt. Visst hade jag sett det komma, men när meddelandet från både arbetsplatsen och FPA innehöll information om att inga närterapier får hållas den närmaste tiden var det bara att försöka göra det bästa av situationen. Att inte kunna träffa klienter på riktigt har sina utmaningar, speciellt om man jobbar med kontakt och växelverkan. Det har ändå gått förvånansvärt bra. 

Att jobba på distans har både för- och nackdelar. Dessa är antagligen olika för alla beroende på branschen. Här är min lista:

+ Jag sitter inte i bil så mycket. Det är väl mest en fördel för miljön men nog sliter det mindre på bilen också.

+ Kortare arbetsdagar. I och med att jag börjar och slutar dagen på samma ställe.

+ Mer tid med familjen. Eftersom vi är två som distansarbetar är vi båda klara med dagen tidigare än normalt. Jag tror barnen uppskattar att vi båda är hemma när de kommer hem från dagis.

+ Lunchpaus hemma. Ofta med Jan. Och kaffepauser med garanterat gott kaffe. 

+ Mera tid för motion. Jag rör mig mindre under arbetsdagen nu så det måste göras tid för att motionera lite varje dag för att få blodet att cirkulera. Enklast löser vi det genom transportlöpning till eller från dagis när vi för eller hämtar barnen. Fyra-fem kilometer ordnas lätt utan att det behöver ta tid av kvällen. 

+ Jag kan gå oduschad till jobbet, jag behöver inte sminka mig och jag kan ha på mig vad som helst bara jag ser OK ut upptill. 

+ Att märka att en del klienter faktiskt drar nytta av att jobba på det här sättet. Mina uttråkade skolbarn motiveras av någon märklig anledning av datorer. 

+ Jag kan gå på toaletten när jag vill och behöver inte planera in kisspauser. 

+ Inga pirogluncher i bilen. 

Ett plus kan jag tro.

Ett försök till att göra det bästa av situationen.

- Mer stillasittande framför skärmen. Det är faktiskt ganska uttröttande att ha terapier vid skärmen. Jag måste vara skarp hela tiden och naturliga pauser som annars blir av i terapin (tärningen faller på golvet, klienten rymmer, spontana lekar) blir inte av nu.

- I längden ganska oergonomiskt utan justerbar stol eller anpassad höjd på bordet.

- Mindre vardagsmotion. Jag kan inte påstå att mitt arbete är så fysiskt, men nog rör jag mig mera en vanlig arbetsdag då jag går till bilen, till klienten, upp och ner till fjärde våningen i en skola och så vidare. Nu går jag till köket och toaletten mellan terapierna.

- Själva klientarbetet är svårare att utföra och blir för många ganska onaturligt. En del blir dessutom helt på paus.

- Mer tekniska problem. I vanliga fall kan jag genomföra en terapi utan att behöva bekymra mig över tekniken och det enda som kan sätta stopp för en terapi är att bilen inte startar. Nu behöver alla maskiner verkligen fungera.

- Jag saknar mina kolleger. Både de som jag träffar på kontoret och andra människor jag har att göra med när jag träffar barnen på dagis och i skolorna.  

- Det ständiga hotet att bli permitterad. Det är lite stressande.

Det här fungerar tack vare att barnen är på dagis. Om vi hade dem hemma skulle det här inte lyckas. Vi får bara vara glada och tacksamma för att vi båda kan jobba på distans och för att vi inte arbetar inom flyg- eller restaurangbranschen. 

Plus och minus med undantagsförhållandet i sig får bli en egen lista i ett eget inlägg. Hur ser din lista ut?