En moders bekännelser, vol 6

Jag är glad att jag inte är ensamstående. Tolv dagar på tumanhand med Filip tog trots hjälp och mycket program på krafterna. Det gick visserligen bättre än jag hade tänkt, men under de sista dagarna förkortades stubinen märkbart.
Filip är inne i en fas där han har väldigt starka åsikter och minsta motgång hanteras med skrik och gråt. Han kan själv, tycker han, och jag får inte hjälpa till. Det betyder att jag alltid borde reservera minst en kvar extra på morgnarna för att komma iväg till dagis och jobb i tid utan att tvingas klä på en gastande kille med milt våld. Han kan bli arg för att jag ger honom en sak han letade efter och för att han ska lugna sig måste jag lägga tillbaka saken för att han själv ska kunna hämta den. Han kan bli arg när han märker att jag har hjälpt honom med byxorna och för att lösa situationen får vi ta av alla kläder igen. För att han kan själv.

Samtidigt som jag försöker att inte bli galen på det här är Filip inte alls motiverad att sova i egen säng. Efter några kvällars utdraget nattande och en halv timme egentid före jag själv skulle lägga mig gav jag upp och hade manligt sällskap i sängen trots att Jan var borta. Nu är det ett problem vi får försöka lösa. Senast i tonåren börjar han väl föredra att inte sova mellan mamma och pappa.

Jag vet att det inte hjälper att själv höja rösten och börja skrika för det gör honom ännu mer upprörd eller rentav skrämd. Men när min frustration har samlats på hög under flera dagar så blir jag helt enkelt urdålig på att hantera situationen på ett bra sätt. Tur att pappa kom hem.

Missförstå mig inte. Filip är i allmänhet snäll och ett rätt så enkelt barn att ta hand om. Han beter sig precis som en tvååring ska utan att mena något illa. Mitt temperament matchar dessvärre illa med tvåårstrots.

Koterapi.

En moders bekännelser, vol 5

Jag är inte perfekt. Jag tappar nerverna lätt, jag höjer rösten och säger hårt ibland, jag tillåter för mycket skärmtid, jag pillar på telefonen medan vi (han) leker, jag låter honom äta kex och glass en helt vanlig onsdag, jag har inte lyckats med någon potträning (för honom alltså) ännu, jag låter honom komma till vår säng lite för ofta, jag matar honom med halvfabrikat, jag låter honom vara på dagis trots sin ringa ålder och jag använder mutor i form av sötsaker för att få min vilja igenom.

Men. Jag älskar honom ovillkorligt och försöker få honom att känna att jag gör det. Kanske ser han trots allt förbi mina brister (visserligen är mina brister i moderskapet ganska ofta är till hans fördel) och tycker att jag är bäst i världen ändå.

Ett sådant konstverk hänger på vår vägg och påminner mig om att jag inte ens behöver försöka. Allra minst på morsdag.

Om det blev oklart så är det Filip som är "han". 

Hopp om vår

Det blev visst tyst här igen. Livets realiteter har en efter en skitit på mig under den senaste tiden men kanske kan jag småningom börja njuta av vårsolen som äntligen visar sig. Den senaste veckan har bjudit på det bästa av majväder så jag hoppas att hotet om en ny takatalvi bara är tomma hot. Annars kan det vara svårt att övertala Filip att återigen klä sig i varmare kläder igen då han själv börjat säga att de e dasta mamt dä ute nu. Ganska varmt är det ja, länk i t-skjorta, spontana glassar och solheta bilar skvallrar om vår.

Nöjd ballongägare.

Från och med i morgon kväll blir jag gräsänka och temporärt ensamstående mamma för tio dagar. Blotta tanken gör mig en aning trött men lyckligtvis är Filip ganska skön att vara med just nu.