33+4

Med en vecka kvar av arbete och dryga sex veckor kvar till beräknad födelse börjar jag väl vara mer eller mindre höggravid. Åtminstone känns det lite så. Jag är redan nu (enligt min egen bedömning) större än jag var när Filip föddes och kroppen blir mer otymplig för var dag som går. Tårna försvann utom synhåll för länge sedan och om Filip klänger fast vid mina ben kan han praktiskt taget gömma sig under magen.

Några större krämpor har jag ännu inte. Magen blir ofta hård och konstigt formad, kortvarig värk här och där förekommer ibland men annars mår jag som vanligt. Tröttare ja, men det kan också bero på en kille som oftast avbryter min sömn en eller flera gånger per natt. Eller på en tjej som orsakar kisibrått.
Jag sover rätt bra när jag väl har hittat en bekväm ställning. Helst skulle jag sova lite mera. Jämfört med samma tider för tre år sedan är skillnaden den att jag då kunde kasta mig på soffan efter arbetsdagen. Nu får jag lov att leka efter arbetsdagen. Helst leka katt eller hippa. Snart får jag lyckligtvis förmånen att ligga på soffan hela dagen och ladda upp för eftermiddagens lekar.

Idrottar gör jag ännu. Eller idrottar är väl fel ord. Jag motionerar. Löpningen fick jag glömma för länge sedan och nu lunkar jag fram med stavar ett par gånger i veckan i hujsiga 6 km/h. Jag är ingen simmare men simning och vattenlöpning har blivit ett nytt nöje. Gym går an med passliga vikter. Min fripassagerare brukar dock tro att min kissblåsa är en trampolin vilket orsakar avbrott eller störningar i motionerandet. Oftast är det falskt alarm.

Jag äter mat för en, choklad för minst två. Jag saknar gravad lax och svarta karameller men annars har jag kommit över alla små konstigheter gällande mat som förekom i början av graviditeten.

Det verkar vara mindre svängrum i magen nu. Sparkarna är rätt ensidiga men när hon väl gör en kullerbytta får hon hela mig i gungning. Jag misstänker att hon bokstavligen har satt sig på tvären, sparkarna är sällan riktade rakt uppåt. Småningom skulle det vara dags att inta rätt position.

Den här gången känns det väldigt rätt att bli mammaledig. Förra gången det hände tyckte jag det kändes väldigt tidigt, jag mådde prima och hade säkert kunnat jobba ett tag till. Nu är jag mer än okej med tanken att stanna hemma och göra nästan ingenting. Förutom diverse inredningsprojekt och förberedelser inför lillasysters ankomst.

Nu väntar vi först på Filips födelsedag. Sen är det fritt fram för fröken att komma till världen.

Att köpslå med en nästan-treåring

Filip är förvånansvärt bra på att få sin vilja igenom. Kompromisser fungerar om våra åsikter är väldigt långt från varandra och nu har också Filip själv börjat arbeta fram lämpliga avtal. Som igår kväll, till exempel.
Vi kom hem sent, långt efter läggdags. Filip var trött och grinig men skulle ändå leka först. Att rucka på rutiner passar honom inte så bra. Argumentet "det är för sent, du borde sova sedan länge" gick inte alls hem. Det slutade med en snabblek för att sedan klara av tandborstning och pyjamaspåklädning. Sedan började gnället.
"Ja vijj sova i mammas o pappas säng".
"Nehej, du får nog sova i din egen säng" blev svaret.
"Men ja vijj!!"
"Nu i säng".
"Men läsa bot".
"Nu hinner vi inte läsa några böcker".
"Pappa jesäj en å mamma jesäj en".
"Högst en bok. En kort."
Mera gnäll. Både om antal böcker som ska läsas och om vem som ska sova i vilken säng. Som sagt är det inte en bra idé att försöka avvika från rutiner. En bok som läses i vår säng och sen sover Filip i egen säng, var mitt förslag. Filip tvekade.
"Ejjäj... Om vi jesäj bot i mitt jum o soväj i mammas å pappas säng!"
Ni kan antagligen gissa vem som gav efter för ett sådant förslag. På villkoret att vi inte alls läser bok utan Filip går och lägger sig direkt. Konstigt nog fick han dealat åt sig en snabbläsning före han lade sig i vår säng.

Den här gången drog Filip nytta av att argumentera med föräldrar som själva ville gå och lägga sig. Han har förstått sig på hur man gör för att få det man önskar. Skrik och gnäll fungerar till en viss grad. Speciellt om föräldrarna inte orkar lyssna på sådant. Att kräva det omöjliga, som att läsa sju böcker och äta glass i sängen, är däremot lönlöst. Att en nästan- treåring skulle inse det hade jag knappast räknat med.
Till allas vår lycka rörde han inte en fena under hela natten, till skillnad från de senaste nätterna som han av någon underlig anledning har sovit mellan oss.