Elins tio första dagar

När lillan kom till jorden

Fredagen den 16.3 var jag inbokad för övertidskontroll i vecka 41+5. Efter diverse kontroller frågade läkaren vad jag tyckte- ville jag att förlossningen sätts igång eller ville jag vänta. Ni kan ju gissa vad jag önskade.
Det hela gjordes med den så kallade ballongmetoden och jag fick lämna sjukhuset på eftermiddagen med... ja, en ballong. Den hade önskad effekt direkt, kändes det som, och jag gick omkring med sammandragningar under resten av kvällen. Ballongen kommer ut när man är öppen fyra centimeter och det var jag vid niotiden.
Vi gjorde det smarta draget att föra Filip till mormor redan på kvällen för att slippa göra det mitt i natten. Jag gick och lade mig när sammandragningarna ännu var snälla och glest förekommande i hopp om att få sova lite.
Klockan ett började det plötsligt. Jag försökte hållas i sängen ett slag men sedan var det bara att gå upp och försöka vänja mig vid den tilltagande smärtan. Varm dusch och panadol fick duga till en början. Sammandragningarna var mer eller mindre regelbundna från början och jag stod ut till femtiden på morgonen. Sedan tyckte jag att det var dags att åka in.

Väl inne i förlossningssalen var jag öppen 5 cm. Barnmorskan undrade om jag önskade smärtlindring och jag hade svårt att tacka nej då hon erbjöd epiduralbedövning. Lustgasen gjorde mig bara illamående så den hade jag ingen nytta av. Epiduralen gav mig möjlighet till vila och jag tror jag lyckades slumra till ett tag.
Nattskiftet byttes ut och resten av dagen fick vi ha en och samma barnmorska. Hon var hur fin och trygg som helst.
Timmarna kröp framåt och även om bedövningen tog bort den värsta smärtan kände jag ett växande tryck som blev värre och värre för varje värk. Jag fick feber och var ganska bortkollrad mellan verserna och det kändes som att jag sovit länge även om jag vaknade varannan minut då värkarna kom. Jag tror den största smärtan jag upplevde var ett lite för tidigt behov av att krysta, då jag liksom måste hålla tillbaka.

Sedan, äntligen, gav barnmorskan mig lov att försöka ge efter för krystbehovet och prova lite. Barnmorskan plockade fram saxen och jag kunde ana vad som pågick där nere. I efterhand berättade hon att det var för att hjärtljuden föll för en lite för lång tid som episiotomi blev nödvändigt. Efter det föddes huvudet fint. Det var en märklig syn. Jag krystade totalt en knapp kvart och egentligen var det en rätt befriade smärta jämfört med tidigare. Jobbigt, skitigt och svettigt, ja, men när hon väl slank ut var all smärta som bortblåst.

Känslorna efteråt var inte särskilt svallande. Lättnad och en viss förvåning över att jag nyss klämde ut henne. Lite som efter ett vällöpt lopp- man är smått stolt över prestationen och man förundras över att man faktiskt tog sig ända fram till mål. Att få henne till bröstet var förstås något alldeles speciellt. Sen bajsade hon på mig men sånt händer.

Jämfört med min första förlossningserfarenhet där allt gick åt skogen och orsakerna till oro var lite för många har jag all orsak att tycka att allt gick utmärkt bra den här gången. En smärtfri förlossning är önsketänkande men jag dog ju faktiskt inte av smärtan. Sköterskan frågade efteråt hur jag upplevde förlossningen över lag och var förvånad över att jag tyckte att allt gick bra trots små svackor i babyns hjärtljud och andra spänningsmoment som egentligen gick mig lite förbi.

Lillan kom till jorden den 17.3 klockan 13.01. Hon vägde hela 3482g vilket förvånade oss alla. Den lilla späda bebin läkaren oroade sig lite över dagen innan visade sig vara en ganska välgödd dam.

Vi tillbringade några timmar i förlossningssalen där vi avnjöt smörgåsar och annat sjukhuset bjöd på. Vi blev erbjudna ett familjerum och det tackade vi förstås ja till. Avdelningens klart svalaste rum med en badrumslampa som började flimra och som till sist slocknade helt var inte lyx precis, men lite familjetid fick vi åtminstone.

Vi åkte hem på måndagen då hon var ganska precis två dygn gammal. Det var således en snabbare keikka denna gång och att tänka sig att hon nu bara är fem dagar ung och att vi redan har hunnit bli vana vid vår lilla fyrapersoners familj är märkligt.

Jämfört med efter kejsarsnittet är jag sönder på andra ställen denna gång. Sitta är inte bekvämt så om jag bara orkar ammar jag gående. I skrivande stund står jag på knä vid soffbordet. Magen har börjat dra ihop sig men ovanför uppenbarade sig två sprängdfyllda och för min kropp oproportionerligt stora mjölkbehållare. Jag svettas och fryser om vartannat och är måttligt du med min kropp. Allt är som det ska vara men andra ord.

Hon är lugn och fin tillsvidare. Hon äter, sover och bajsar, precis vad som förväntas av henne. Hon låter mig sova hyfsade nätter men verkar trivas bäst i vår säng. Det är visserligen lätt för mig då jag inte behöver stiga upp så mycket. Jag får återkomma till babybubblan, storebrorsliv och andra observationer en annan gång. Nu domnar benen och jag antar att en viss liten en snart kräver min uppmärksamhet igen.

41+2

Nu har jag väntat nio dagar extra. Bara det borde berätta något om mitt usla humör och brist på humor gällande allt som har med "har hon kommit än?" att göra. Bäst före- dagen passerade för länge sedan både vad gäller tålamod och glad förväntan. Filip kom tio dagar efter bf så jag ger henne en dag till. Just nu känns det ändå som att jag är dömd till att vara gravid för all framtid.

Jag mår ju alldeles bra. Inget att klaga på. Utom frekventa toalettbesök, ilande känningar när hon skruvar på sig och ett behov att bli upphjälpt ur soffan. På fredag blir det övertidskontroll om hon inte har behagat sig ut före det. Hoppas på att slippa bli igångsatt, men hellre det än vänta ännu längre.

Bilden är tagen härifrån. 

Magen har antagit en plattare form. Från basketboll till amerikansk fotboll, liksom. Funkar bra som sits för Filip när han är i famnen och bord för skålar med glass. Jag har inga plagg av anständig längd och sträcker jag upp armarna är även Jans tröjor för korta.

Dagar som denna känns oändligt meningslösa. Fram till den beräknade dagen hade jag planer, efter det var vädret vackert och jag kunde fördriva tiden med promenader. Idag är vädret gråare än min sinnesstämning. Det regnar och är inte särskilt lockande alls. Att vanka omkring hemma känns rätt meningslöst. Vid det här laget hade jag ju räknat med att vara hemma och göra det mest meningsfulla man kan tänka sig.
Städa klädskåpet blev dagens projekt. Det var inte en aktivitet jag njöt av precis men det var ganska nödvändigt. Ut flög trasiga kläder, kläder jag inte kan minnas när jag skulle ha använt senast och kläder jag misstänker att jag aldrig kan tränga mig in i igen. Jag packade åt sidan de kläder jag har gått i de senaste månaderna, de där med extra plats för en växande mage. Just nu går jag omkring i hemmakläder som inte är mina egna och hoppas att jag inte behöver se representativ ut före det blir dags att åka till BB. Jag plockade fram kläder med luckor i brösthöjd. De där jag förmodligen kommer att klä mig i det närmaste året. Tänk att ens klädsel ska bestämmas först av en oproportionerligt stor mage och sedan av läckande bröst. När jag nästa gång kommer i ett par vanliga byxor och kan ha på mig underkläder utan den där magiska luckan återstår att se.
Nu är klädskåpet ordnat. Dags att trotsa regnet och traska till närmaste UFF-låda.

Jag borde inte klaga. Jag väntar ett redan högt älskat barn och hon kommer att vara hos oss precis vilken dag som helst. Ändå är jag lite sur på henne. "Så det är så dags att komma nu, tycker du?" lär bli mina första förmanande ord till henne.

Dagen som inte blev den dagen

Lite som jag när jag ligger i soffan och inte kan komma upp.

Den beräknade dagen kom och gick. Precis som med Filip får jag gå och vänta ännu lite till. Som om jag inte hade väntat tillräckligt länge redan. 

Hon visar inga tecken på att vara på väg. Det är väl bäst att göra upp en massa planer för de närmaste dagarna, fortsätta utnyttja magen som glasskålshållare och tänka att hon säkert kommer om ett par veckor. Kanske blir vi glatt överraskade om hon kommer tidigare.