Slut på friden

Sedan jag senast skrev här har Elin lyckats stiga upp och stå och lärt sig krypa. Nu är det slut på lugnet här hemma. Hon har förstås fått sig en och annan smäll. Jag misstänker att vi inte är skapta för att stå i fem månaders ålder.

Jan drog ut på Asien-tour och är borta tio dagar. Än så länge är det rätt så fridfullt, trots allt.

Fem månader

Idag blir Elin fem månader. Trots sin ringa ålder kan hon redan mycket. Hon sitter fint och rätt så stadigt, även om det händer att hon faller baklänges ibland. Hon har lyckats sätta sig själv också. Om det var hennes avsikt eller ett misstag vet jag inte. Hon tar sig framåt ålandes men skulle nog hellre krypa. Krypandes har hon dock inte lyckats ta sig någon vart. Hon vet inte riktigt hur hon ska flytta sina händer och hon står snarast stilla och viftar på rumpan.

Hon börjar ha dagsrutiner nu. Jag kan räkna med en längre förmiddagslur och hon somnar för natten och vaknar för dagen vid ganska regelbundna klockslag. Reglerna bekräftas av undantagen, såsom dagar då hon helst bara äter och eventuellt sover tjugominuterslurar nu och då. Hon sover varierande bra om nätterna men tillräckligt bra för att jag ska hållas vaken om dagarna. Jag har blivit rätt så bra på att räkna ut orsaken till hennes gråt, om det är hunger, trötthet eller frustration över att hon inte når något.
De magbesvär hon upplevde tidigare i livet verkar ha försvunnit. Vi torkar dock fortfarande golv, mattor och kläder efter hennes små men dagliga spyttincidenter.
Hon sätter allt hon kommer åt i munnen. Hon har antagligen fått i sig en och annan bit papper men det är knappast skadligt. Hon har fått börja med smakportioner och hon grimaserar illa vad det än är vi serverar.
Hon iakttar noga sin omgivning och trivs i bärselen med ansiktet i färdriktningen. Vi har bytt till vagnens sittdel och det funkar mycket bättre att åka vagn nu.
Hon umgås gärna. Hon blir glad av leenden och är alltid lika överraskad då någon som nyss försvann utom synhåll dyker upp igen. Tittut- lekar får henne att skratta och hon är kittlig vid bröstkorgen. Hon gillar fart och skulle säkert gärna ha mera fart i gungan om hon bara fick.

Hon älskar sin bror. Hon iakttar honom noga och försöker nappa tag i hans keps om hon bara får chansen. Han är bra på att busa och att få henne att skratta och hon ser sig om efter honom när hon hör hans röst.

Här ser det nog ut som att det snarast är Elin som har bus på gång.

Hon är så fin, vår Elin. Hon passar perfekt i vår familj. Hon gjorde entré för bara fem månader sedan men har redan hunnit hitta sin plats hos oss. Om hon försvann skulle hon fattas oss alla något enormt.

Vår sommar

Vår sommar var lång. Antagligen känns den extralång dels på grund av det varma vädret som började redan i maj och dels på grund av att vi har varit så gott som hela sommaren på landet. Filip kommer att ha haft ett sju veckor långt sommarlov när han i morgon återvänder till dagis.

Vår sommar var het. Det var något av en rekordsommar och jag tror att vi få år har gått i shorts så mycket som vi gjort i år. Nackdelen var svettiga nätter. Desto större var fördelar som varmt havsvatten och mycket simning.
Vår sommar var mycket familjeliv. Det är inte helt fel att vara lediga tillsammans så länge som vi var. Dessutom innebär landevistelse familjeliv i en vidare bemärkelse.
Vi har haft en skön sommar. Lagom händelserik. Lagom avkopplande. En sommar som vi till slut blev ganska mätta på.

Min sommar skiljde sig inte avsevärt från vardagen, förutom stället och antalet famnar. Med en treåring vars energi inte vill ta slut och som vet precis vad han vill (läs: trotsålder) och en fyramånadersbebis är varje dag en arbetsdag. Sommar med bebis har sina sidor. Lyckligtvis är sommaren en tid utan brådska och bebisskötseln får ta den tid den tar.
Det här var sommaren med knappt några plockade bär, en och en halv lästa böcker, väldigt mycket skugga och en hel hög oanvända tröjor och strumpor som visade sig vara medpackade i onödan.
Det var sommaren jag seglade jolle för första gången på typ 10 år. Sommaren då jag nu och då kände att jag var ledig på riktigt och passade på att njuta även då friden bara varade en kvart.

Jag brukar känna ett vemod då sommaren är förbi och vi packar hem oss igen. Nu var jag faktiskt ganska tillfreds. Kanske för att jag vet att jag slipper gå till jobbet.

Filips sommar var simning, Muminvärld, solsken, Bamse, en hel massa saft, svettiga nätter och myggbett. Sommaren då han växte till sig igen och blev så stor att vi vågade skicka honom från bastun upp till Momi. Sommaren då Ryhmä hau- sången ljöd över landbacken när han gick på ärenden. Sommaren då kissmyrorna var hans största fiende. Sommaren då vem som helst som gav honom uppmärksamhet dög som sällskap (om det så var jag, min bror eller min faster, som han knappast minns att han träffat förr).
Han älskar landet. Han började tala om landet redan i april. Han var ledsen när vi åkte hem i medlet av juli för att gå på bröllop och tröstades bara av vetskapen om att vi åker tillbaka igen. (Snart är han i tonåren och vägrar komma med.) Men också han blev mätt på sommaren. Nu är han väldigt okej med att vara hemma igen. Väl medveten om att vi är på väg tillbaka till landet nästa helg.

Elins sommar var hennes första. En alltför varm sommar för en bebis och blöja och solhatt blev årets sommarmode. Det var sommaren då hon plaskade i havet och spyttade ner ett antal mattor. Sommaren då även hon växte och utvecklades med en väldig fart. Hon har lärt sig ta sig framåt och sitta. Hon fick flytta ut ur mammalådan när vi kom tillbaka hem och vi kan inte ha henne sovande på soffan längre. Hon kommer att få höra att hennes första sommar var en varm sommar. Något minne av den kommer hon knappast ändå att ha.

Vår sommar avslutades med en Norgeresa. Den förtjänar ett eget blogginlägg. Huruvida jag får till stånd ett sådant återstår att se.
Även om jag älskar sommaren ser jag lite framemot allt som hösten för med sig. Att inte svettas av minsta aktivitet blir också trevligt. I morgon går Filip tillbaka till dagis och då är vi tillbaka i vardagen igen.