Hon är en nöjd och glad bebis, våran Elin. Hon är lätt att locka till skratt och i vaket tillstånd är hon oftast på gott humör. Hon är målmedveten och gör sitt yttersta för att nå det hon vill ha. Hon går på upptäcktsfärder här hemma och lär sig saker som hur man öppnar skåpdörrar och lådor. Hon visar klart sitt missnöje när hon inte får som hon vill eller när något tas bort från henne. Hon blir grinig när hon är trött eller hungrig men i övrigt är hon nöjd och på bushumör.
Nätterna är urdåliga. Vi struntade i allt som heter sömnskola och försöker på nytt vid jul när vi tror oss ha bättre ork. Hon vaknar ofta och vill helst ligga vid bröstet hela natten. Det tycker inte jag att är särskilt bekvämt så jag vandrar hellre av och an mellan min egen och hennes säng ett antal gånger under natten. Hon är rastlös var hon än sover, utom i vagnen på dagen då hon sover hur bra som helst.
Några tänder har hon inte. Hon äter gärna själv och när hon tillåts göra det hamnar det mesta förbi.
Hon blir snabbare, starkare och stadigare för varje dag. För en dryg vecka sedan upptäckte vi att hon står utan stöd några sekunder och nu klarar hon rätt så många sekunder samtidigt som hon klappar händerna. Hon sätter sig sedan snyggt och antalet bulor har minskat drastiskt under den senaste månaden.
Hennes nya favoritställe är under matbordet. Hon kryper in mellan stolsben eller över tripptrappstolens balk och sitter sedan där och äter matrester. Hon klättrar gärna så man får se efter henne så att hon inte plötsligt står på någon pall.
Hon är väldigt pratsam nu. Hon jollrar varierande och säger viktiga ord som mamma och kakka. Hon känner igen sitt namn och förstår små uppmaningar som "klappa" och "kom". Nej reagerar hon också på men svarar bara med ett flin och fortsätter med det hon fick ett nej för.
Älskade barn! Den glädje hon ger oss kompenserar mångfalt de sömnskulder hon orsakar hos oss.
