Förevigade

Familjefotografering. Då vill jag satsa. Bara för att vi ska bli förevigade på foto och jag kan inverka på hur vi ser ut förevigade. Att vi skulle klä oss ton i ton hade jag tänkt länge men jag var lite sent ute med att se till att vi hade något att klä oss ton i ton med. Därför stressade jag igenom stans alla butiker både på lördag och söndag för att konstatera att det inte finns något ljusblått åt mig att klä mig i och att jag inte klär i krage.

Till slut fick vi ändå en enhetlig dresscode. Sedan var det bara att se till att ingen fick bulor eller skrubbsår i ansiktet eller gröna knän på ljusa byxor. Med mutor och hot om uteblivna mutor hoppades jag att fyraåringen skulle samarbeta.

Jag tror det blev bra. Hon fyrade av leenden som bara hon kan fyra av och han påmindes om den utlovade bullen och gjorde sitt bästa han med. Och fotografen var fenomenal.

Studio Emma Huttu.

Vi väntar med spänning på resultatet. De där bilderna på vår ljusblå-beige-vita familj.

Inga gömda skelett

Jag gillar förutsägbarhet. Därför gillar jag hur väldigt ohemliga alla så kallade födelsedagshemligheter var. Igår var jag själv med och valde ut min födelsedagspresent som jag fick oinpaketerad i morse tillsammans med ett kort som Filip ritade och visade för mig igår. Jag fick sushi till middag precis som jag önskat och kladdkaka, vars tillverkning jag övervakade med ett öga, till efterrätt.

Inga överraskningar. Precis som vår vardag, som rullar på rätt så stabilt.

Att fylla 31 känns ojämnt och bra.