Jag är inte alltid den bästa av mödrar. Jag kunde vara lite bättre. Jag kunde säga färre
nej om dagen, jag kunde räkna till tio i stället för att slå näven genom dörren, jag kunde tjata mindre. Vissa dagar är min stubin kortare än den är andra dagar. Då höjs min röst i samma takt som fyraåringen höjer volymen, jag tjatar, hotar, tjatar, mutar, tjatar och höjer rösten ännu mer. Jag kan vara riktigt oempatisk när en gråter över "vad var det jag sa"- incidenter och jag kan gräla på en som är övertrött och upp i varven i stället för att lugna ner en.
De här stunderna är ändå bara en bråkdel av dagen. För det mesta är jag säkert en rätt så bra mamma ändå. Någonting måste jag ju ha gjort rätt då barnen, trots att vi precis har bråkat, söker tröst hos just mig.
Idag var jag med om min femte morsdag. Med kort och rosor och utfärd och kaka. Och lite bråk, tjat, gråt och gnäll.
Varje dag är jag tacksam för dessa två. Ibland behövs det en morsdag för att bli påmind. Oftast räcker det men en kram från en sängvarm och yrvaken pojke eller en som bjuder på morot som hon nyss har haft i munnen.
