Nu är vi två arbetande föräldrar med två dagisbarn på varsitt dagis. Hur ska man bära sig åt för att hinna föra barnen till respektive daghem, själv jobba så mycket man borde och samtidigt hålla barnens dagar rimligt långa, hinna ha middagen framdukad när man kommer hem, lyckas ge barnen tid och få någon tid åt sig själv, ha ett hushåll som inte förfaller och eventuellt klämma in lite träningstid för att själv inte förfalla? Och få barnen till sina jumppor. Och få tid för egna intressen. Och kanske, om det blir tid över, hinna få lite vuxentid då man kan växla några ord som inte handlar om vem som för vilken unge vart.
Samtidigt är det här ju år man gärna lever. Med en fyraåring som funderar på allt mellan dinosaurier och rymden och en påhittig ettåring som lär sig saker i hisnande fart blir vardagen ändå rätt rolig. Det är ju trots allt en vardag vi har valt.
Det här är ju bara början av dessa rusningsår. En hel vecka har vi levt i den här vardagen och vi har sömnskuld och träningsskuld och samvetskval av att varken räcka till på jobbet eller hemma. Hur ser det ut när det gått tio år av en sådan vardag? Antagligen blir man bättre på att hålla koll. Antagligen blir man expert på att organisera och planera. Antagligen blir barnen äldre och mer självgående. Medan vi övar får vi lov att hantera stressen och låta hushållet förfalla lite grann.
 |
| Två dagisbarn. |
