Hon kräver att man sitter bredvid henne tills hon somnar. Hon har för vana att dyka upp vid vår säng under natten och ibland kommer hon väl förberedd med dynan under armen. Sedan somnar hon om på min arm med sin arm om min hals. Vaknar hon igen kollar hon att jag inte är alltför många centimeter ifrån henne och allra helst söker hon sig ovanpå mig igen.
Oftast sover hon lugnt och jag lyckas lösgöra mig och bredda mitt revir lite grann. Ibland vaknar hon och är otröstlig och sover oroligt, kanske drömmer hon. Hon klagar på att hon inte ryms och menar att jag ska flytta på mig. Att jag har tre centimeter till mitt förfogande innan jag faller ur sängen beaktar hon inte.
Det är just då, mitt i natten, när hon är ledsen, upprörd och kanske rädd, som jag önskar att jag inte var så behövd. Då skulle jag ha lättare att vara behövd dagtid. Förstås måste hon få den tröst och närhet hon behöver men mitt i natten är jag nog som minst empatisk. Och så avundas jag utrymmet som han som jag ursprungligen planerat att sova bredvid har efter att Elin motat mig allt närmare sängkanten.
Det är lätt att intala sig om att vi gör rätt med nästa barn. Jag är dock väl medveten om att vi kan bli tvungna att skaffa en bredare säng för att få plats med en till för att jag inte ska trilla över kanten.
 |
| Bilden tagen härifrån. |
