... är inte detsamma som att vänta ettan eller tvåan. Vare sig fysiskt eller psykiskt. När jag väntade ettan mådde jag prima från början till slut. Jag kunde jogga in i vecka 30 och var på gym ännu efter beräknad tid. Med tvåan mådde jag rätt så bra, om än aningen illamående den första tiden. Fysiken var kanske inte den samma men jag kunde röra på mig utan att grimasera fram tills jag blev igångsatt. Med trean mådde jag illa till vecka 12 vilket passade perfekt i tiderna för flytt och väggmålande. Springa fick jag sluta rätt tidigt och till och med promenader fick mig att lida på grund av foglossning eller vad det nu var. Med två och en halv vecka till BF kan jag inte ta ett steg utan smärta (foglossning from hell eller vad det nu är) och om vi inte hade diverse fester att gå på före bebis anländer skulle jag verkligen hoppas på att hon kom. Nu. Jag vaggar fram som en höggravid (vilket jag i och för sig är) och biter ihop vid ilningarna som framkallas vid rörelse.
Med ettan och också tvåan vill jag minnas kände jag mig bekväm i min växande kropp och kunde bära min mage med en viss stolthet. Med trean fick jag byta om till mammakläder i vecka 8 och kände mig småfet fram tills magen började likna annat än resultatet av lite för mycket choklad. Att bli kallad "stor" av andra, även om det säkert var skämtsamt och välmenat, stärkte inte självbilden avsevärt. Det i samband med begränsade möjligheter att komma ens i närheten av de dagliga 10 000 stegen och den inre önskan om att ligga hela dagen på soffan och äta glass är antagligen så långt ifrån mitt verkliga jag jag kan komma.
Under de andra mammaledigheterna har jag fått saker till stånd och känt mig effektiv. Under de snart tre veckorna jag har varit ledig har jag inte gjort en enda nyttig sak. Eller jo, en. Jag har packat upp boklådor som fyllt garderoben sedan februari. Jag har inte förberett mat och fryst in portioner inför den första tiden med baby eller fyllt frysen med bakverk. Jag har inte grävt fram babykläder eller bäddat någon pinnsäng. Jag har inte rensat klädskåp eller hållit hemmet dammfritt. Jag har inte ens gjort det man borde göra under sina lediga veckor (se på Netflix, lägga tusenbitarspussel, gå på fotvård, ordna foton i album etc etc). Jag har faktiskt inte gjort just något alls. Sannolikheten att jag kommer att ha några kläder åt babyn eller BB-väskan färdigpackad när det är dags är liten.
Den här graviditeten har gått väldigt fort. Med ettan sniglade sig dagarna fram och jag läste på vau.fi vad som händer med fostret för varje vecka som går. Den här gången hann jag knappt tänka på graviditetsveckor eftersom den första tiden innehöll husköp och flytt som följdes av ett visst coronakaos. Vips var vi halvvägs och sedan var det sommarlov. Om inte magen hade vuxit skulle jag väl ha glömt att jag var gravid och slagit mig ner med ett glas vin och ätit sushi.
Att ha två barn som kräver all ens uppmärksamhet tar tankarna bort från den som är på väg, vilket ger upphov till skuldkänslor. Jag har inte suttit ner och begrundat det faktum att det är en liten person på kommande. Jag vet inte om jag har skapat något känslomässigt band till babyn, som man borde enligt handböckerna. Syskonen var väldigt önskade och efterlängtade och jag hade tid att skapa inre bilder om dem. Nu säger jag inte att det här barnet inte är lika önskat som de andra. Hon är bara mindre begrundad. Hoppas jag lyckas ge henne tillräckligt med tid och uppmärksamhet när hon väl är här. Hennes syskon är dock sådana som gärna tar all uppmärksamhet de kommer åt.
Just nu är jag väldigt nöjd med vara på slutet av graviditeten. Förutom vissa smärtor sover jag dåligt (svårt att hitta bekväm ställning, för hett i rummet, kissnödighet följt av skenkissnödighet, tvååring som anser sig få plats bredvid mig) och är rätt sömning och slö. Just inget är bekvämt eller trevligt. Utöver att det är ett svepskäl att inte behöva utföra tunga eller besvärliga sysslor. Samtidigt är jag väldigt medveten om att det kanske är sista gången jag har dessa svepskäl. Och jag vill ju inte klaga högt heller. För snart har vi lintott nummer tre hos oss och jag vill gärna tro att hon passar in perfekt hos oss.
