En vecka

Vår minsting har redan hunnit bli en vecka gammal. Jag är väl medveten om att veckorna och månaderna kommer att rusa förbi och jag gör mitt bästa för att minnas hur hon känns i famnen, hur hon låter när hon sover och hur doftar när jag har henne intill mig. Hon är liten en så kort tid.

Hennes första vecka har gått bra, vill jag påstå. Hon blev väl mottagen av sina syskon och hon känns redan som en naturlig del av familjen. Hon sover som en nyfödd vilket ger mig lite tid också för de större barnen. Sen eftermiddag och kväll är hennes aktiva tid då hon är pigg och äter ofta. De nätter vi har varit hemma har jag tittat på klockan kring 02 och 05 då hon vaknat för att äta (trenden kommer väl att svänga bara för att jag nämnde det) så hon är av en rätt så regelbunden sort. Hon somnar också fort om så några vaknätter har vi ännu inte utsatts för. Hon skriker sällan och gör hon det är det kortvarigt. Hennes vardag går ut på att äta, sova, bajsa och mellan verserna vara gosig och söt. Idag har hon fått sitt första bad och det verkade hon gilla.

Än så länge heter hon Bejbin. Det här med namn är inte så lätt men snart måste vi nog börja kalla henne något annat än Bejbin. Välja namn, liksom börja vänja oss vid utomhusluft och vagnpromenader, hör till nästa veckas program. 

Att föda trean...

 ... var inte alls som att föda ettan eller tvåan. Att tre förlossningar kan vara så totalt olika går över mitt förstånd. 

Hon överraskade oss både med punktlighet och fart. Jag var inställd på att gå minst en vecka över tiden eftersom trenden pekade mot det och jag hade lite svårt att förstå att det var på gång redan dagen före beräknad tid.

På lördagskvällen var vi på bröllop. Det hade varit ett stående skämt under de föregående veckorna att hon får lov att hållas i magen tills vi har alla fester avklarade. Fyra veckoslut på raken skulle vi hinna med och lördagens bröllop avslutade det hela. Vi skojade om att vi kanske får åka direkt till BB från bröllopet och det var inte långt ifrån sanningen. 

På söndagsmorgonen hade jag lite känningar och andra slemmiga tecken på att något kunde vara på gång. Jag tog det inte så allvarligt och eftersom värkarna var lätta och avtog under förmiddagen intalade jag mig om att det går över med lite vila. Vi åkte iväg till momi för att hämta hem barnen som övernattat där och åkte vidare till våra vänner för lek och lunch. När vi kom hem började jag märka att värkarna kom allt oftare och blev allt starkare så jag lade mig på soffan och började klocka. Klockan 14 var värkarna regelbundna och täta. Kl 16 gjorde vi oss klara att åka. Filip var upprörd för han hade inställt sig på att få komma hem och leka och skrek och grät att han inte ville åka någonstans. Elin yrade som vanligt och gjorde allt annat än hon ombads göra. Att mellan värkarna försöka lugna barnen, packa väskor och andas var den del av avfärden jag helst hade sluppit. Efter löften om massor av legon och godsaker kom vi i väg i alla fall. 

Barnen åkte alltså som en bumerang tillbaka till momi. Lyckligtvis valde jag att först bli avlämnad på sjukhuset för det visade sig att det gick undan. Jag checkade in kl 17 och var 4 cm öppen. Då hade jag svårt att hållas upprätt under värkarna och barnmorskan, som visade sig vara en alldeles underbar sådan, läste mina tankar och föreslog smärtlindring. När Jan kom in i salen vid 18-tiden fick jag epiduralbedövning och småningom kunde jag ta emot värkarna utan att vråla. Barnmorskan (sa jag redan att hon var underbar?) konstaterade att det här kan gå undan och rätt snart förvandlades värkarna till ett ökande tryck neråt. Någon pudendalbedövning hann jag aldrig få (anestesiläkaren som kallats på plats kom in och konstaterade att hon inte behövdes) och fem minuter efter att jag fick lov att krysta var hon ute. 

Hon föddes den 13.9 kl 18.57. 

2724g, 47 cm

Inga stygn. Inga komplikationer annat än att jag fick feber och utsattes för coronatest. Vi fick således hänga i förlossningssalen aningen längre än tänkt tills det konstaterades att febern nog inte berodde på covid-19. Vi fick familjerum så Jan kunde sova över, något hotell var det inte tal om den här gången heller.  På grund av min feber och babyns ringa storlek fick vi följa med hennes infektionsvärden och blodsockernivåer lite extra. Först verkade hon lite som sin bror när det kom till amningen men efter några droppar mjölk med sked började hon piggna till för att äta. Efter två dygn fick vi komma hem igen. 

Jag kan inte föreställa mig att en förlossning kunde gå mycket bättre. Av alla tre varianter jag varit med om skulle jag alltid välja den här. Hon kom kring beräknat datum och jag hann inte bli frustrerad och otålig av att vänta. Det gick tillräckligt fort för att slippa göra mig hemmastadd i förlossningssalen men tillräckligt långsamt för att hinna få smärtlindring. Jag hade en barnmorska som var lugnet självt och som visste precis vad som var på gång. Att kunna sitta normalt efteråt var ett nöje. Och att ha den perfekta babyn i famnen gjorde söndagen till en av de bästa söndagar jag kan tänka mig.