Ett år

Det är ett år sedan Iris kom till oss. Redan i förlossningssalen beundrade barnmorskan de stora ögonen som såg världen för första gången och sedan dess har just hennes stora mörkblå ögon varit något hon fått komplimanger för. 

Och visst är hon ett vackert barn, fast jag är lite partisk i den frågan. Men hon är ju så mycket mer än det. Iris lärde sig gå för ungefär en månad sedan och sedan ett par veckor tillbaka väljer hon att gå framom att krypa. Hon blir allt smidigare och snabbare och jag får passa på för att hon inte ska smita alltför långt då hon går på sina upptäcktsfärder. Hon släpar gärna runt på grejer och lämnar dem här och var, så det är inte så förvånande att hitta duschtvålen i sovrummet eller bakbunkar i lekrummet. 

Allra bäst trivs hon där det händer saker. Hon leker med sina syskon och hänger med barnen på gården. Hon är nyfiken och tar modell av de andra. Hon leker gärna med dockorna och matar dem och skuffar dem i dockvagnen. Ute gillar hon att gunga, rutscha och leka i sandlådan och hon är lite besviken över att alla cyklar ännu är för stora för henne. 

Hon har fått börja äta den mat vi andra äter och det storgillas. Helst skall hon ha sin bordsgrannes mat och hon äter gärna själv. Yngst som hon är har en och annan bit bulle eller kex råkat hamna i hennes mun redan före hon blev ett. Hon sover bra i egen säng större delen av natten och ammar främst morgon och kväll. Hon har fortfarande en rätt klockren dygnsrytm och sover två gånger under dagen. 

Hon säger mamma och pappa, kakka (anka, docka, bajs) och nänä. Resten är mest eget babbel men hon lyckas göra sig förstådd genom tonfall och uppfordrande blickar. Hon är väldigt nöjd och glad men har en bestämd och envis sida också. Hon förstår mycket och kan följa små uppmaningar. Hon gillar att man busar och skojar med henne och det krävs inte mycket för att locka fram ett stort leende.

Att det redan har gått ett år sedan den där dagen hon föddes är helt otroligt. Jag minns den dagen så väl, samtidigt som det känns som en evighet sedan. Hon har blivit en självklar del av vår familj och det är roligt att se hur hennes roll i syskonskaran tar form. Hon är så älskad av oss alla.