På midsommarafton satte vi oss på planet till Rhodos tillsammans med andra bleka finnar för att en vecka senare komma hem med samma, lite mindre bleka, finnar. Vår resa var den första på väldigt, väldigt länge och med den inledde vi vår sommarsemester.
Barnen var förstås förväntansfulla. Det var jag också, även om jag var beredd på att solsemester med barn inte är att ligga i solstolen och läsa hela dagen. Det var varken gräl- eller stressfritt att resa med tre rätt små barn, men i det stora hela klarade vi oss väldigt bra. Det bästa enligt mig var att jag fick en vecka utan att behöva städa eller laga mat. Det är semester det.
Hotellet var rätt stort men passligt för våra behov. När vi anlände den första kvällen smått trötta och hungriga retade vi oss på oljudet som kom från scenen vi hade nedanför oss, och övervägde att byta rum. Redan den andra kvällen hade vi vant oss vid (o)ljudet, delvis för att vi själva deltog i det. Varje kväll var det minidisco och våra barn rockade loss tills de var svettiga och övertrötta.
Det var en sol- och simsemester för hela slanten. Vi rörde oss knappt utanför hotellområdet och vi trivdes i bassängerna. Varje morgon packade vi ihop typ hälften av våra ägodelar plus en jättedonits för att tillbringa dagen vid bassängkanten. Elin, som i simhallen knappt har vågat doppa näsan under vattnet, avslutade veckan med att ta sats och hoppa i bassängen med jätteplums. Iris tog några dagar på sig för att vänja sig vid vattnet men också hon blev modig och åkte gärna rutschkana ner i barnbassängen. Med en simkunnig och två försedda med flytetyg kändes det ganska tryggt.
En utfärd blev det, till Butterfly Valley. Det är, som namnet säger, en dal med fjärilar. På hemvägen tog bussen oss till ett bimuseum. Det hade jag kunnat stå över. Jag blev kvar i den heta bussen med två sovande flickor. Någon kulturell stadsrundtur hade varit bortkastad. Dels var det stekhett att bara traska 500 meter på vår egen gata och dels har barnen varken intresse eller ork för sådant. Vi får vara kulturella när de är lite äldre och inte klagar på att det är långt att gå.
Den del av mig som hade tänkt tanken att barnen kommer att lära känna den grekiska matkulturen blev utskrattad av den del av mig som rätt fort insåg det motsatta. Barnen har levt på spaghetti och vitt bröd hela veckan och jag blev dessutom upplyst om att hotellets pasta är godare än den de får hemma. Jag får väl sätta igång med att lära mig koka pasta. Middagarna var de stunder som stressade mig mest. Det var ett enda spring från början till slut. Det var buffé och går man på buffé med barn ser det ut så här: först hämtar man mat åt sina barn. Sen turas man om att hämta mat åt sig själv. När man återvänder till bordet har något barn ätit upp och vill ha mer. När man hämtat mat åt barnet för en andra gång och precis tagit sig en första gaffel är det nästa barn som ska ha mera att äta eller dricka. När det är skött måste någon bajsa (utan att ljuga hände detta minst en gång under samtliga måltider). Vi springer på toa och under tiden har de andra barnen ätit klart och vill ha efterrätt. Medan de snällt får vänta tills vi vuxna hunnit sluka vår mat har något av barnen smitit eller också behöver nästa gå på toa. Fort fort efterrätt så vi äntligen kan gå från bordet. Ett besök på en finare restaurang hade varit bortkastat. Och antagligen både stressande och pinsamt.
Stranden var fin men stenig så det blev inte så mycket simmande i havet. Kvällarna bjöd dock på vacker solnedgång där solen försvann bakom bergen i Turkiet.
Hemresan blev lång. Vi checkade ut på förmiddagen och tillbringade dagen vid poolen tills det var dags att bli upplockade av bussen kvart i sex. Flyget var en timme försenat och när vi äntligen landade kl 01.30 var vi rätt möra.
Det var en lyckad semester tyckte vi alla. Inget att klaga på och inget vi saknade. Det gör vi gärna om någon gång. Vi har blivit rätt förtjusta i de grekiska öarna. Fler bilder följer. Nu har vi packat om och bytt Medelhavet mot plagen i Pargas. Det är också bra.
