För att göra en lång historia kort: vi fick inte daghemsplats på önskat ställe utan blev erbjudna en plats på orimligt avstånd. Staden höll visserligen vad de lovade och erbjöd oss en plats. Vi blev inte utan. Bravo. Vi kunde omöjligt ta emot den.
Den som är intresserad kan få den längre versionen:
När vi inledde vår dagisvardag med Filip fick vi den plats vi önskat i första hand. Jag visste då att det inte var sagt att man får den plats man önskar, utan redan för snart sex år sedan gick diskussionerna heta om bristen på dagvårdsplatser i Helsingforsregionen. När det tre år senare var dags för Elin att börja fick vi inte plats på samma daghem där vi redan hade ett barn, utan fick nöja oss med vårt andrahandsval. Det var helt okej eftersom daghemmen fanns på rimligt avstånd från varandra och på rimliga avstånd från hemmet. Helt okej, bortsett från att två ställen att föra till och hämta från är fler än ett. Jag behöver knappast öppna upp det mer för att man ska inse att två adresser, två tamburer, två julfester, två personaler, ja dubbelt upp av allt, helt enkelt gör vardagen lite krångligare än den kunde vara.
De stora problemen drabbade oss strax före jul då vi inte fick daghemsplats åt Iris där vi önskat i första hand (inte heller i någon n:te hand) utan ca 12 km från hemmet. Den platsen kunde vi inte ta emot. Det hade inneburit en helt omöjlig vardag där vi räknade med ca 2,5 timmar extra tid för transport av barn till respektive ställen. För att inte tala om tre tamburer, tre julfester, tre... ja ni fattar.
I gårdagens HBL kan vi läsa om det nya systemet Asti, "ett nytt digitalt verktyg som hanterar ansökningar till småbarnspedagogiken", utvecklat dels för att avlasta daghemsföreståndarna som tidigare skött uppdraget och dels för att göra det hela mer jämlikt (vad det nu kan betyda i praktiken). Tanken är säkert bra. Ur kundens (min) synvinkel är det någon "Asti" som placerar ut barn där det råkar finnas en ledig plats utan att beakta helheten.
Jag stötte på vårt daghems föreståndare och hon beklagade sig och sade att hon helt har tappat kontakten till familjerna i och med Asti. Vi lade in ansökan om dagvårdsplats i juni. I december fick vi besked om att vi inte får plats där vi hoppats. Om det varit vår föreståndare som skött ärendet hade vi kanske kunnat fråga henne direkt var vi har störst chans att få en plats. Hon hade kunnat upplysa oss om att det ser dåligt ut, att vi kanske borde ställa oss in på att söka något annat. Jag hade kunnat strunta i att gå tillbaka på jobb och skjuta upp det till augusti i stället för att börja stressa veckan före jul då jag redan sagt till jobbet att jag börjar i februari. Den där Asti kunde inte tänka sig att slå en signal. Men det hör kanske inte till jobbet.
Vi hade önskat få en plats på nr 30 uppe i Norr (grön ring). Vi blev erbjudna en plats på nr 25 (röd ring). Då har vi ett barn på nr 30 och ett i förskolan en kilometer från nr 30. Hastigt tittat ser jag åtminstone 10 daghem som ligger närmare, åtminstone fågelvägen. Hur kan läget vara så här katastrofalt?
Kanske hade vi bara otur. Kanske skulle vi ha fått en plats om vi bara valt att rangordna önskemålen på annat sätt. Kanske hade vi fått plats om vi sökt från början av mars i stället. Vi hade nog kunnat flexa. Det kunde ju Asti inte veta.
Jag förstår att det inte är en bra tid att söka dagisplats i februari. I augusti är det sannolikt lättare att få plats eftersom en stor grupp har börjat förskolan. Det känns dock lite bakvänt att alla borde gå enligt skolåret då barn föds året runt och behovet av dagvård uppstår året runt.
Jag förstår att de personer som jobbar med att hantera dessa ansökningar (det lär finnas riktiga personer bakom denna Asti, vi har faktiskt talat med en av dem) inte kan trolla fram dagvårdsplatser om det inte finns några. Det medgavs att läget är dåligt, delvis på grund av rekryteringsproblem. Varför det inte lockar att arbeta inom småbarnspedagogiken och varför det finns brist på personal kräver säkert en egen diskussion, även om det är ett problem som är starkt kopplat till vårt problem.
Tillbaka till vårt problem. Just nu är det fullt på så gott som alla svenskspråkiga enheter i Helsingfors. Vill man börja i augusti kan man ha tur och få en plats på ett daghem nära hemmet, vilket de flesta antagligen önskar. I annat fall placeras Drumsöbarn på Sveaborg och Eirabarn i Landbo medan vi i Norra Helsingfors får ta oss en avstickare in mot centrum för att sedan åka norrut på jobb. Några år senare ska dessa barn börja förskolan och skolan på sitt eget upptagningsområde. Jag vet att småbarnspedagogiken och skolsystemet inte har med varandra att göra, men nog kunde väl upptagningsområdena vara samma ändå? Det logiska skulle ju vara att man på varje skoldistrikt skulle se till att daghemmen som ligger där varje år kan erbjuda nya daghemsplatser för ungefär så många barn som man räknar att en årskull är på det området. Då skulle de flesta familjer kunna erbjudas en plats åtminstone ganska nära hemmet.
Det handlar säkert om valfrihet. En del vill att barnet går i privat dagvård, i språkbad, eller kanske nära arbetsplatsen men det kunde det kanske fortfarande finnas möjlighet till.
Om det nu är så att det inte finns lika många daghemsplatser i Helsingfors som det finns behov för så går det inte riktigt ihop med vad samhället verkar önska av föräldrarna- att komma ut i arbetslivet igen. Jag kan inte gå på jobb om jag inte kan placera mitt barn någonstans under dagen. Jag tänker inte gå på jobb om jag måste köra av och an tvärs genom stan och jag hinner inte jobba om jag måste offra två eller tre timmar av arbetsdagen till att få barnen till och från olika ställen.
Jag ser många problem. Inte bara Asti (som kanske i framtiden blir ett helt vettigt system men som inte gav mig en särskilt god kundupplevelse). Någon måste göra något. Vad det än är får Någon vars jobb det är se till att fixa. Om problemet sedan är personalbrist (man kunde kanske börja med att reda ut den soppan) eller brist på daghemsplatser eller luckor i Astis AI spelar inte någon roll. Just fix it.
Vi tog inte emot platsen. Inte ens fast det i HBL-artikeln rekommenderades att göra så, "för då hänger man kvar i rullorna". (Visst gör man det. Man kan hoppas på att kunna flytta barnet till ett annat ställe om det uppstår lediga platser. Mina barn är dock inte några spelpjäser man flyttar hit och dit i väntan på att till slut möjligtvis få en plats där man ursprungligen önskade få en.) I stället vände vi oss till ett finskspråkigt privat daghem på rimligare avstånd från hemmet. Vi har fortfarande barnen på tre ställen men det får vi klara den här våren. Vi har satt in en ny ansökan med behov från 1.8. Hoppas Asti gör bättre ifrån sig nästa gång.
