Idag är det mors dag. Under de senaste dagarna har jag varit väldigt mycket "dumma mamma", så även idag. Mors dag ändrar inte faktum. Jag tvivlar precis lika mycket på mig själv som mor på Mors dag som jag gör andra dagar då jag både är en dum mamma, en dålig kock och saknar auktoritet. Utom att jag på Mors dag får kort och presenter av just dessa som tycker att jag är rätt dum. Också på Mors dag lagar jag mat, skäller på mina barn, kramar om dem, leker med dem, ger upp sovutrymme och dricker mitt morgonkaffe i etapper för att en behöver bajsa och en annan behöver min odelade uppmärksamhet. Också på Mors dag längtar jag i smyg efter en lugn stund (vilket jag de facto har i skrivande stund! edit: jag blev avbruten och fick fortsätta efter läggdags). Inte för att jag inte vill vara med mina barn, utan för att möjligtvis vara en mindre dum mamma efteråt.
Det svåra med att vara mamma är att räcka till för alla. Igår räckte jag till åt en av tre och tog Filip till Svenska teatern för att se Mary Poppins. Både för att börja hans kulturella fostran och för att få fem timmar tumistid med min son. Jag tror vi båda var nöjda. Nu måste jag bara se till att också de andra får fem timmar, åtminstone hon som allra oftast tycker jag är dumma mamma. Ifall det ens för ett tag skulle göra mig mindre dum.
Jag är väldigt tacksam för att få vara mor till mina barn. De ger så mycket mer än de tar, även om de om måndagsmorgnarna lyckas ta väldigt mycket. Trots trots, stress, bråk, gnäll, höstblåsor, magsjukor, dåliga nätter, bajs på fel ställe och halvätna morötter i sängen är det den här trion som gör vår familj till just vår familj. Den trion som gör mig till just den mor jag är. Ibland "dumma mamma". Oftast den de önskar att ska natta dem.
