Så är våran minsting redan två år gammal. Hon kommer sannolikt alltid att kännas liten men också liten verkar ha blivit rätt stor. Hon är en företagsam och självgående fröken med en väldigt stark egen vilja. Den visar hon högljutt med protester och itkupotkuraivaren (finskan har en del väldigt träffande ord). Hon är mitt inne i en fas av tvåårstrots och jag hoppas den fasen är kortvarig. Samtidigt skall tålamodet räcka till för "jag kan själv"- fasen som också är väldigt starkt på gång nu.
För det mesta är hon glad och rolig. Så där påhittig som tvååringar kan vara. Hon njuter av syskonens och andra barns sällskap och hon tar blixtsnabbt modell av dem. På gott och ont. Också Iris, som kanske verkat något mer försiktig än sin syster, ser ut att ha ett intresse av att klättra på saker och hänga i det hon kan hänga i. Hon gillar att dansa och tycker om sånger och musik. Hon orkar koncentrera sig länge på pussel och böcker och leker gärna med dockor och i lekköket. Hon äter det mesta och äter själv. Hon förstår sig på godsaker och tycker ofta att ett kex vore på sin plats. Hon sover helkasst och kommer vandrande till vår säng vareviga natt. Tur att hon fortfarande är liten och inte tar så mycket plats.
Språkligt är hon duktig men stundvis svårtolkad om man inte känner henne bra. Hon har mycket att berätta och säger flerordssatser. "I-is fajj toji pipi vuvu, I-is jesse" berättar hon. Alltså Iris föll från stolen och fick ont i huvudet, Iris ledsen. Hon kan också se orsak-verkan sammanhang och svara på varför-frågor.
Jag: Varför är Elin ledsen?
Iris: Vövö I-is viva Ees hå. (=För att Iris rev i Elins hår). Ärlig är hon också.
Jag: Ska du duscha nu? Varför då? (Åt Iris som klär av sig och är på väg till duschen mitt i allt.)
Iris: Vövö dutta joji. (För att duscha är roligt).
Hon får gärna vara liten ett tag till. Älskade, lilla.
