Oof

I något skede efter att ha fyllt ett år har alla våra barn börjat kalla sig något. Filip kallade sig länge Meme. Det utvecklades sakta via Mimip och Fijip till Filip. 
Elin kallade sig Mämys. Var det kom ifrån har jag inte den blekaste aning om men det påminner ju inte ens lite om Elin. Det blev så inrotat att också dagiskompisarna trodde hon hette Mämys. Lyckligtvis blev det småningom Enin och sedan Elin.

Iris har kallat sig Ii eller I-is så länge hon har kallat sig något. Det tycker jag är så nära man kan komma Iris när man bara är två. I stället har hon lyckats döpa om sina syskon, speciellt sin storebror. Elin kallar hon Eee, på senaste tiden något som liknar Eji. Rätt bra. Men Filip. Till en början kallade hon honom Fff. Rätt bra. Att ropa Fff! är dock inte särskilt lyckat, så hon lade till ett O. 

Oof. 

Ibland O-of. Låter som Olof det. 

Vi har övat. 
"Säg Fi-lip". 
"Fisi-oof."
Kan inte påstå att den versionen var något bättre. Om hon riktigt försöker kommer hon med ett "Vivi". Lite bättre ändå. Men fortfarande rätt långt från Filip. Och Oof tycks sitta bättre i hennes mun. Kärt barn har många namn. Vissa är bäst att försöka lära bort så fort som möjligt. Mämys och Oof hör till den kategorin.