Jag blev åter upplyst om att jag skriver sällan. Det är sant. Jag skyller på brist på tid, sömn och inspiration. Vad skulle jag nu skriva om? Det händer inte så mycket. Fast det är ju inte helt sant. Barnen växer i rasande takt och vips har hela vårterminen gått utan att jag hunnit sätta mig ner och reflektera över det. Vi har klarat våren som innehållit några vändor av magsjukor, andra sjukor, fotbollsträningar och jumppor att hinna i tid till. Vardag, helt enkelt. Livet är mest vardag så även om det känns händelsefattigt är det det liv vi lever mest.
Filip har inlett sin sista vecka av årskurs ett. Den kille som började skolan förra hösten var en helt annan kille än den som börjar tvåan i augusti. Han har mognat och blivit självständig. Han kan gå eller cykla till skolan på egen hand (även om han alltid föredrar att bli skjutsad) och han tar sig till träningarna tillsammans med grannpojken. Han för returflaskor i sällskap av grannflickan och köper godis för slanten. Vissa dagar ser man knappt skymten av honom då han leker och lever med grannarna. Även om det mesta av försiktigheten hos honom har försvunnit är han ändå fortfarande väldigt känslig och blir lätt upprörd över sådant jag skulle kalla småsaker. Han vill veta vad som kommer att hända för annars har han en vision som inte får ändras. Lego är fortfarande ett stort intresse hos honom. Han är inställd på att delta i Lego Masters när han är femton och är anmäld till Robottikerho till hösten där han får lära sig hur man får legobitarna att röra på sig. Jag antar att vi får investera i fler motorer och kugghjul efter den klubben.
Elin är fem och är fortfarande sin egen, om än lite äldre och mognare. Hon är envis och bestämmer helst själv men det går att resonera lite bättre med henne nu. Hon styrs långt av sina känslor och har hon stigit upp med fel fot så har hon. De flesta morgnar har vi någon form av kris, ofta gäller det kläder som har fel färg eller storlek. Hon håller på med gymnastik såväl hemma som på samlingen på dagis står hon mer på huvudet än på fötterna. Hon klättrar på allt man kan (och inte borde kunna) klättra på och hanterar sin kropp väldigt smidigt. Man skulle kunna tro att hon är i farten hela tiden men hon har en förmåga att koncentrera sig länge också. Hon gillar att rita och pyssla och kan sitta länge med sådana aktiviteter. Hon har aldrig visat ett lika stort intresse för bokstäver som Filip gjorde när han var liten, men ett tu tre visade det sig att hon ljudar igenom ord och hon försöker gärna skriva också. I Elin bor en liten perfektionist, åtminstone på vissa områden. Hon behöver odelad uppmärksamhet och njuter av att få vara på tumanhand med någon av oss.
Iris är två år och åtta månader. Också hon är bestämd och har gått igenom något slags fas av trotsålder. Hon har lyckligtvis slutat bitas men kan kasta sig på golvet eller gå bort för att sura om det behövs. Hon är fortfarande liten och behöver mycket famn. Samtidigt håller hon på att bli stor. Hon leker gärna mamma och om jag är mojmoj så är Jan moffa och vi får nu som då passa hennes bebisar som heter lite olika varje gång. Hennes språk är rikt och hon uttrycker sig väldigt bra för att vara bara två. Hon leker rollekar och för en dialog med dockorna, djuren eller andra leksaker hon är sysselsatt med. Hon kan vara lite försiktig bland nya människor men är en riktig spelevink när hon är på det humöret. Hon tycker om att sjunga och dansa och vi funderar nu vilken hobby hon kunde njuta mest av. Hon vill gärna att man läser för henne, helst samma bok om och om igen. Just nu är hon i den värsta rumpnisseåldern. "Varför" är hennes mest frekventa ord. Visserligen har hon frågat "varför" redan länge, men tidigare nöjde hon sig med mitt första svar. Nu fortsätter "varför?" tills jag faktiskt inte har några svar längre. "Mamma vaffö hänger dina böst?" Jag tittar ner och där står hon med huvudet på sned och ser på mig med sina stora runda ögon. "Få ja titta på dina hängböst?" Det här säger väl lika mycket om hennes iakttagelseförmåga och obefintliga filter som om min förändrade kropp.
Förutom mina hängbröst har jag en mage som växer i riktning framåt och i den bor en lillebror som vaknar när jag går och lägger mig. Vilken personlighet han utvecklas till blir intressant att se. Han kommer ändå att få växa upp med två ivriga hjälpmammor och en storebror att se upp till.
