Idag kom dagen jag inte hade räknat med att skulle komma. Jag är mammaledig. Igen. Att det blev ett "igen" kom ärligt talat som en överraskning. I slutändan en helt välkommen överraskning och är nog en tanke jag någongång tänkt, men det har ändå gjort den här graviditeten till den psykiskt tyngsta av alla jag gått igenom.
"Onko raskaus toivottu?" frågade tanten som svarade när jag ringde och bokade det första rådgivningsbesöket. Är graviditeten önskad? Eeeh... fick jag fram, tills hon förtydligade sin fråga och undrade om jag tänkte fortsätta graviditeten. Självklart skulle jag det. Jag tror inte jag kan ångra ett barn, däremot skulle jag sannolikt ångra ett bortvalt barn livet ut.
Jag ljuger inte när jag säger att jag gått igenom hela repertoaren av möjliga känslor man kan ha i en sådan här situation. I början av graviditeten, näst efter chocken, var det mest skuldkänslor jag hade. Jag kände skuld över att jag inte var lycklig. Nej, efter plusset på stickan följde inte glädjetjut utan snarare en harang fula ord och förnekelse. Vad är jag för mamma och människa som kan känna så? Att andra tog nyheten med glädje tröstade förstås, samtidigt som jag kände mig ännu mer skyldig över att inte glädjas lika mycket. För det borde jag ju, visst? Att jag stundvis hoppades på ett missfall gjorde mig inte mindre usel. Vad är jag för mamma och människa som ens kan tänka så i smyg?
Under månaderna som gått har jag varit ledsen och nedstämd, glad och hoppfull, trött och irriterad, modfälld och uppgiven och till och med lycklig och förväntansfull. Just nu är allt okej. Man har ju faktiskt nio månader på sig att bli du med läget. Jag är redo att ta emot en till och jag hävdar att livet kan komma med värre överraskningar än så här. Ett barn till gör mig knappast yngre eller mindre gråhårig, jag får knappast varken mer tid över eller längre tålamod och småbarnsåren blir några fler. Och nej, magsjuka i en sexpersonersfamilj kommer inte att vara muntert. Men "har man tre kan man ha fyra" som en viss jag känner sa och ja, det ska nog gå bra.
Den här filuren ville verkligen till världen och av uppdrag jag kan tänkas bli tilldelad i livet hör uppdraget att ta hand om och uppfostra en ny människa till de största jag kan tänka mig. Oväntad eller inte, han är precis lika välkommen och älskad som syskonen. Dessa syskon grälar redan om vem som skall få hålla honom i famnen först.
 |
| Visst har vi plats för en till pajas. |
