Inga tåntar

Idag svettades jag en kvart i dagistamburen för att få hem min yngre dotter. Eller snarare få på henne ytterkläderna för att kunna ta oss hemåt i kylan. Efter att ha bett snällt, erbjudit hjälp, försökt kompromissa, påmint om hur hon frös igår, tjatat, mutat och hotat drog jag till sist desperatkortet: "Tomtarna tittar! Nu måste de berätta för Julgubben att det inte kan bli några julklappar åt Iris i år". 

"De finns inga tåntaj!" fräste hon.

Det kortet var noll värt. You win. Nu ska vi hem. Du får frysa. Julklappar får du ändå, med eller utan kläder. 

Hon frös på hemvägen. I morgon kommer hon att göra samma misstag omigen. 

Tre månader

Isak har firat sin tremånadersdag med pulkaåkning och dekorering av pepparkakshus. Visserligen sov han igenom det första och iakttog det andra. Mycket har hänt på en månad och Isak är nu en ganska stor baby, både fysisk och kognitivt. Vi har gått upp ytterligare en blöjstorlek och satt undan ännu en sats för små plagg. Nätterna går sådär, han vaknar ofta och kan vara ganska rastlös. Nappen duger tyvärr inte längre. Dagarna går på rutin och han är en ganska pålitlig sovare dagtid. Han är vaken längre stunder i taget och trivs med att bara förundras över det som händer runt omkring. Han orkar hålla huvudet högt när han ligger på mage och har börjat visa tecken på att vilja ta sig framåt. Det är bara sprattel ännu, lyckligtvis. Han är pratsam och man kan ha långa samtal med honom. Vad han kan tänkas berätta förblir ett mysterium. Han fyrar av leenden mot den som ler mot honom och vi har lyckats locka fram de första skratten. Han är allmänt taget ganska nöjd och skriker inte i onödan. Han fascineras av lampor och av vårt väggur med pendel. The Crown och Solsidan följer han också ivrigt med innan läggdags.

Han är inte någon nyfödd längre. Han är en större, men fortfarande liten och gosig baby. "Tänk att han är tre månader", sa Filip idag. "Det är inte så mycket men det känns som att han funnits jättelänge". Precis så tycker jag. Tiden både rusar och sniglar fram.