Våran treåring är inne i en fas som sätter mitt tålamod på prov flera gånger om dagen. När jag säger "fas" säger jag det i hopp om att det här är något övergående, något hon växer ur. Är det enbart en personlighetsgrej kommer vi att ha stora utmaningar med henne.
Iris är för det mesta en glad och påhittig liten. Hon har starka åsikter om hur saker och ting ska vara och när de här till synes små sakerna går fel kan det ha oproportionerligt stora konsekvenser. Det kan handla om att bananen är skalad, att den inte är det, att gurkskivorna på smörgåsen inte är ordnade som en blomma, att tortillabrödet är felvikt, yoghurten är serverad ur fel skål eller med fel sked. Ofta handlar det om kläder. Strumpan och byxbunten möts inte perfekt, strumpbyxorna är korviga, fel klänning, hon får inte gå ut i bara kjol när det är minus femton grader. Ibland önskar hon det omöjliga- brödsorten som tog slut igår och inte finns att få just nu, hon vill ha kläder hon inte äger. Hon får inte gå först in i bilen. Hon skulle själv knäppa upp säkerhetsbältet. Elin har finare kläder än hon. Vad som helst som går fel kan få henne att explodera. Hon kastar sig själv på golvet och skriker, tortillabrödet flyger, hon tvärvägrar att klä på sig och hon är totalt oresonlig. Ibland verkar hon inte själv veta vad hon vill och varför hon blev så arg.
Jag vet att många situationer kunde undvikas genom att vara steget före. Problemet är kanske att jag inte alltid kan räkna ut vad som kommer att utlösa nästa utbrott. Jag gissar att det sällan handlar om det det ser ut att handla om. Fel smörgåspålägg är bara droppen som får bägaren att rinna över. Egentligen handlar det om att hon är lite hungrig, att hon är lite trött, att hon fått för lite tid i famnen, för lite uppmärksamhet eller något har hänt under dagen som hon inte kan förklara. För jag är ju likadan. Jag är också lättretlig om jag är trött eller hungrig. Skillnaden är att jag för det mesta kan behärska mig, även om jag gärna skulle lägga mig på golvet och skrika jag med.
Det blir mycket muta, hota, lirka om dagen. Hårt mot hårt hjälper sällan. Ofta löser sig situationerna genom att avleda uppmärksamheten, byta strategi och försöka förstå vad det riktiga problemet är. Fem minuter efter att vi borde ha åkt finns det inte tid för sånt. Då bärs hon skrikande ut genom dörren med eller utan kläder.
Här har vi kämpat en kvart för att komma iväg via matsalen till bilen för att åka hem från skidsemestern i Vuokatti. Då byxorna som erbjöds inte dög gick hon till matsalen iklädd endast trosor nertill. Solglasögonen ansåg hon att hon behövde.
Det här hör till det svåraste i moderskapet. Det tar fram mina fulaste och sämsta sidor och jag känner att jag inte räcker till eller har tillräckligt med redskap för att vi båda ska komma ut ur dessa situationer på ett bra sätt. Hon med ett lättare sinne och jag med hedern i behåll. Ändå är jag den som borde kunna hjälpa henne och förstå henne och hjälpa henne att förstå sig själv. Det här är sannolikt bara en fas i min treårings liv. Det går över. Och också under de värsta utbrotten då hon skriker så vi blir döva och tortillan flyger över matsalen i Vuokatti är hon lika älskad.
