Göra sig ihågkomd

Igår festade vi för en kollega som går i pension. Vårt alltiallo, vår hönsmamma. Det var en väldigt rolig fest och den förtjänade hon verkligen. Jag tror att alla på festen som inte känner henne fick en bild av hurudan hon är och hur omtyckt hon är bland oss som jobbar med henne.

Det är så jag tänker att jag också skulle vilja lämna arbetslivet. Ofta tänker man på att man gärna vill bli ihågkommen och saknad av nära och kära när man en dag lämnar detta liv, men nog skulle det vara roligt att känna att man har gjort intryck på sina kolleger också. Där tror jag inte framgång och karriär spelar någon roll. Ingen kommer knappast att minnas en för de timmar man jobbat eller de pengar man förtjänat. Av sina kollerger blir man ihågkommen för den person man har varit på jobbet och vad man har gjort för att just den arbetsplats man är på ska vara ett bättre ställe.

Jag har över trettio år kvar i arbetslivet och jag hinner byta arbetsplats och arbetgemenskap många gånger om det skulle behövas. Under de åren får jag lov att försöka vara en sådan kollega som man kommer ihåg och som man vill festa med när pensionen kommer emot. Hoppas det räcker med att bara vara mig själv.

Fobier och fallna träd

Filip vägrar sitta på pottan. För ett tag sedan var han så stolt över sina kalsonger (nonnää) och var glatt utan blöja ett par timmar om dagen. Visst hände det några olyckor men så fick han också till några fullträffar på rätt ställe.
Sedan var det stopp. Han skulle inte alls sitta på pottan och de gåger han satt där och märkte att det kom blev han fullständigt skräckslagen, ledsen och ville inte alls. Så nu är pottan ett enda nej och vi går ett steg bakåt före potträningens ens hade hunnit komma igång på riktigt. Att sånt.

Vår nästan- tvååring är väldigt noggrann av sig och kan ta det ganska hårt när saker inte går som de borde. Här om dagen tittade vi på när det fälldes träd i närheten av oss. Filip var intresserad men när trädet föll omkull utbrast han "nää opp!" och tyckte absolut att gubbarna skulle lyfta upp trädet igen. Jag försökte förklara att trädet antagligen måste flyttas för att göra rum åt ett nytt hus, men det vägrade han godkänna. Jag fick trösta honom med att de kanske sätter upp det lite senare.
Annat oåterkalleligt som han sörjer över länge är till exempel en uppäten päronbit (uppäten av mig, alltså). Jag frågade om jag fick smaka, han sa jo, och jag stoppade en bit i munnen. Det var tydligen fel päronbit, Filips päronbit, och den skulle han ha tillbaka. Även om han hade typ femton bitar kvar på tallriken. Han var väldigt förnärmad av händelsen och han mindes den ännu långt senare. Man ska vara försiktig med vad man äter upp.

Ute är pulkavädret som bortblåst. I stället fräser han ner för backen på mopon och jag står och hoppas att han inte ska välta. Nästa vecka börjar vår nästan-tvååring vara fyra dagar på dagis. Han kommer knappast att märka någon skillnad. Det kommer antagligen jag att göra.

Vagnlöpningens återkomst

Jag har inte sprungit med vagn sedan i våras/somras. Kanske gjorde jag det ett par gånger under hösten men jag kan missminna mig. Under sommaren sprang jag på landet där det fanns lediga händer att placera Filip i och efter att jag började jobba har det inte blivit av. Jag har bortförklarat det med att jag inte vill tvinga Filip i vagnen efter en dagisdag för att jag ska få springa, utan i stället har jag valt att göra något som han tycker om att göra.

Men idag. Motiverad och påmind av en som är i det läge jag var för ett drygt år sedan då jag skaffade löpvagn, blev det av att springa en runda med vagnen på eftermiddagen (medan solen de facto sken!) med löftet om att vi skulle se många bilar och kanske ett och annat tåg.

Det gick ganska smärtfritt. Det var inte så tungt som jag hade tänkt att det skulle vara (en tvååring är ganska stor) och Filip gnällde inte alls. Det blev en runda på 6 km och det var 6 km mer än vad det skulle ha blivit utan länken idag. Kanske jag borde återuppta vagnlöpningen igen, ens en gång i veckan. 6 km mer i veckan är alltid 6 km mer.

Typ så roligt var det. Det funkar så länge vintern är som den är. Å ena sidan hoppas jag på lite mera snö men å andra sidan är bara vägar väldigt vagnvänliga.

Dagens hoppsan: påskresa bokad!

De små tingen

Det behövs sällan mycket för att vardagen ska kännas lite bättre. Som att hitta en väldigt bra restaurang i vår egna lilla "ostare". Faktum är att den restaurangen har väldigt höga poäng och bra recensioner på eat.fi och efter vårt besök förstår jag varför. Förmånligt och väldigt, väldigt god mat. Att en sådan pärla skulle finnas intill Rönnbackagubbarnas pub i det lite slummiga köpcentret hade jag aldigt tänkt mig. Har ni vägarna hitåt kan jag varmt rekommendera ett besök här.

Idag var det prima snögubbeväder. Filip var genast med på noterna när jag föreslog att vi skulle bygga en snögubbe och efter att den hade blivit klar önskade han sig en snöhäst. Den liknar mer en säl med öron men Filip var nöjd ändå.

Öron på gubben uppfyllde Filips önskan om en snönalle.

Pepparkakorna tog slut. Så vi fick baka kex. Också det tyckte Filip var en god idé och ännu ett gulkorn i vardagen blev till. För tillfället är Filip väldigt mammig och klängig men när han är på rätt humör är han den bästa jag kan tänka mig. Precis sådana här småsaker kan göra en dag som börjat med huvudvärk (bådar aldrig gott) till en ganska bra dag.

Slut på friden

Två och en halv vecka jullov blev det. För oss alla tre. Det är ju ett helt halvt sommarlov det! Vi hann bli bortskämda med långa sovmorgnar (8.45 blev visst rekordet), möjlighet att se nians film, godsaker och mycket aktivitet. Den första veckan gick det knappast en dag utan att vi besökte någon eller fick besök. Det blev nästan jobbigt. Någon mer träning än under en arbetsvecka blev det inte. Däremot ett par läskiga deckare.

Att komma tillbaka till vardagen gick så där. Vi inledde starkt med väckning två timmar tidigare än "normalt", en febrig kille och varsin halv arbetsdag för att få pusslet att gå ihop. Det blir många improviserade terapier den här veckan i och med att halva arbetsdagen blev ogjord.

Hur vardagen kommer att se ut under våren får vi se. Jag tänker öka arbetsmängden en aning och Filip får vara lite mer på dagis. Var Jan kommer att jobba är ännu en obesvarad fråga. Sjukor, jobbstress och frustrationer kan jag bra ta emot så länge dessa två är inblandade.

Foto: Sofie Granlund.

2016

Här förljer en traditionsenlig, aningen försenad, årsresumé.

2016 har jag...

... inlett året i Dubai.
... firat Filips ettårsdag.
... inte lagt ett enda pussel (nej, 12-bitarspussel med brandbilsmotiv räknas inte).
... sprungit rekordlite.
... besökt Fallkulla väldigt många gånger.
... lagat glass i glassmaskin och åstadkommit den bästa av vaniljglassar.
... bakat örfilar för första gången i mitt vuxna liv.
... shoppat mer kläder åt andra än åt mig själv (väldigt många med bilmotiv).
... varit på mitt livs första disputation och karonkka.
... varit på ett bröllop.
... tillbringat sommaren på landet.
... plockat ganska många liter blåbär och hallon.
... börjat jobba igen.
... till följd av ovanstående placerat mitt barn på daghem.
... varit på mitt eget barns julfest för första gången.
... slopat två bloggar och skapat en ny.
... haft stenkoll på att Bä finns med.
... köpt ett par löpskor.
... inte fått en enda parkeringsbot. Dock en varning från polisen.
... besökt Österbotten två gånger.
... varit i Stockholm.
... skidat utomhus i november.
... tagit väldigt många tupplurar.
... varit magsjuk en gång och haft feber en.
... varit skadefri.
... sprungit tre halvmaraton och en hel.
... blivit specialist på maträtter som kräver högst 15 minuter aktivt arbete.
... besökt simhallen flera gånger men knappast simmat mer än tio meter.
... inte bakat en enda cheesecake.
... varit till frissan fyra gånger.
... varit gräsänka ovanligt få nätter.
... fått fnatt på Wheels on the bus oräkneliga gånger.
... levt småbarnsfamiljeliv och minns egentligen inte särksilt mycket av det gångna året.

Det nya året inleddes med bland annat en lång bilresa ner från Vasa, en småtrotsig kille som inte skulle somna igår kväll (därav en ytterligare försening av blogginlägget) och ett vackert snöfall med pulkaåkning som följd. Kanske vintern kom på ritkigt nu. Och kanske blir 2017 ett mer än bara mediokert år.

Den bilden kan jag bjuda på. Familjeporträtt är inte vår starkaste sida.