Vagnlöpningens återkomst

Jag har inte sprungit med vagn sedan i våras/somras. Kanske gjorde jag det ett par gånger under hösten men jag kan missminna mig. Under sommaren sprang jag på landet där det fanns lediga händer att placera Filip i och efter att jag började jobba har det inte blivit av. Jag har bortförklarat det med att jag inte vill tvinga Filip i vagnen efter en dagisdag för att jag ska få springa, utan i stället har jag valt att göra något som han tycker om att göra.

Men idag. Motiverad och påmind av en som är i det läge jag var för ett drygt år sedan då jag skaffade löpvagn, blev det av att springa en runda med vagnen på eftermiddagen (medan solen de facto sken!) med löftet om att vi skulle se många bilar och kanske ett och annat tåg.

Det gick ganska smärtfritt. Det var inte så tungt som jag hade tänkt att det skulle vara (en tvååring är ganska stor) och Filip gnällde inte alls. Det blev en runda på 6 km och det var 6 km mer än vad det skulle ha blivit utan länken idag. Kanske jag borde återuppta vagnlöpningen igen, ens en gång i veckan. 6 km mer i veckan är alltid 6 km mer.

Typ så roligt var det. Det funkar så länge vintern är som den är. Å ena sidan hoppas jag på lite mera snö men å andra sidan är bara vägar väldigt vagnvänliga.

Dagens hoppsan: påskresa bokad!