#varbristerdet?

#metoo-kampanjen har knappast gått någon förbi. Efter att mitt Facebookflöde hade fyllts av dessa hashtaggar började jag undra om jag var den enda i världen som kunde uppdatera min status med #notme. För jag vet faktiskt inte om jag alls har blivit utsatt för sexuella trakasserier. Någonsin. Eller har jag bara varit blind? Jag räknar inte högstadiekillarnas fula ord eftersom de knappast visste vad "hora" var och eftersom det var ett skällsord bland andra som ropades i korridorerna åt vem som nu råkade passera. Inget tafs på gatan, inga närmanden, inget som jag skulle ta anstöt av. Antingen är jag inte tillräckligt attraktiv för att någon ska närma sig mig eller så har jag bara rört mig bland män som är som de flesta män är. Snälla.

Nu kom fortsättningen. För några dagar sedan blev jag ofrivilligt tillagd i den hemliga gruppen #vimed där finlandssvenska kvinnor fick dela med sig av mer eller mindre tråkiga händelser för att sedan gå ut med dessa vittnesmål. Jag gick ur gruppen och blev tillagd om och om igen. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte ville få mitt flöde fyllt av berättelser som jag inte identifierar mig med. Och för att jag upplevde att det var fel att göra en grupp där kvinnor får anklaga alla män utan att bjuda in männen till diskussion. Som om ingen man någonsin blivit utsatt för sexuella trakasserier. Som om ingen man hade något att säga om saken. Som om alla män var svin. Så är det väl inte?
Nå nu blev gruppens hemligheter avslöjade i och med kampanjen #dammenbrister. Kvinnor vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp. Minst sagt otrevlig och alarmerande läsning.

Vad räknas som sexuella trakasserier? Övergepp och våldtäkt är liksom självklart. Icke-ömsesidigt tafsande, insinuationer, kommentarer och sådant som inte känns okej hör också till kategorin. Sådant där man inte gör. Blickar då? Får man titta? Kramar? Kan en man krama en kvinnlig kompis?

Berättelserna visar hur subjektiva upplevelserna är. I en av kommentarerna i den superhemliga gruppen beskrev någon sin första upplevelse av sexuella närmanden. Det var på dagis då en kille drog ner byxorna och visade sin grej. Det är väl att gå till överdrift? Det hör väl till att småbarn är väldigt intresserade av huruvida andra har en likadan under byxorna? Eller fall där kvinnan varit småfull och gått hem med en man. Vad kan man vänta sig att den mannen har i tankarna? (Jag vet, en tabubelagd kommentar. Det är ju aldrig kvinnans fel, även om situationen är riskabel. Undrar bara hur mycket färre vittnesmål det hade funnits om alkoholen inte alls hade varit inblandad?) Jag vill inte undervärdera någons upplevelse för den har säkert varit traumatiserande. Kanske det inte finns en objektiv gräns?

Tyvärr är det oftast män som är bovarna när det gäller sexuella trakasserier. Det betyder inte alla män. Det betyder heller inte inga kvinnor. Måste alla män skämmas å några idioters vägnar?

Jag undrar vart dessa kampanjer leder. Jag är inte riktigt för att alla kvinnor går emot alla svin (ursäkta, män). Däremot är jag absolut för att satsa på förebyggande åtgärder. Det är förstås bra att den här diskussionen förs eftersom det ingalunda är okej att sådana här problem existerar. Jag hoppas dock att det blir mindre anklagelser och mer fokus på hur man kan tackla problemen. Nolltolerans och bättre förutsättningar för att våga skvallra när det händer är kanske en sak. Att från början tala om privata områden med barn och unga och själv vara en modell för dem. Och att ta med männen i diskussionen. Någonstans brister det ju uppenbarligen.

Okej, mamma

Mitt i fasen av trots och starka åsikter har Filip plötsligt börjat yttra orden "okej, mamma" med ett väldigt fogligt tonfall följt av att han gör som han blivit ombedd att göra.

- Filip, gå och tvätta händerna och munnen.
- Otej, mamma.

- Nu får du sluta leka så åker vi till dagis.
- Otej, pappa.

Varifrån det här kommer har jag ingen aning om. Jag kan bara ta i trä och hoppas att den här fasen inte är övergående.

Han växer in i sin roll som storebror. Idag blev han fascinerad av bebins rörelser, som för övrigt både känns och syns ganska tydligt nu. Han tyckte det var roligt och ville att hon skulle sparka mera.
- Hajåå bebin! Pajka jite meja åt oss! ropade han åt magen.
- Kanske somnade hon nu.
- Otej, mamma.

Livsstilsförändring

Jag ogillar tandläkare. I hela mitt vuxna liv har jag undvikit tandläkarbesök så gott det har gått och varje gång jag trots allt har gått har det inte varit en trevlig upplevelse. Jag har bara mig själv att skylla för varje gång har jag en massa tandsten. Och varje gång påpekas det att tandtråd skulle hjälpa. Och ingen gång har jag gjort något åt saken.

För ett tag sedan var det dags igen, efter en lite för lång paus. Den här gången privat, i hopp om att det skulle vara en fördel. Det visade sig vara det. Munhygienisten jag besökte var den mest empatiska och förstående man kan tänka sig och hon gjorde sitt yttersta för att min tillvaro skulle vara hanterbar. Hon är faktiskt den första som har föreslagit bedövningsmedel. Hon skötte uppgiften på bästa tänkbara sätt och det är första gången jag upplevde besöket som en helt okej erfarenhet. En munhygienist som får mig att inte svimma, känna mig trygg, som tar mina rädslor på allvar, som ber om ursäkt för att hon gör så att jag får ont och som får mig att börja använda tandtråd måste vara den bästa munhygienisten på jorden. Ja, jag har tandtrådat tänderna i en hel vecka nu. Och ja, jag kan tänka mig att besöka henne igen.
Hon rekommenderade också eltandborste. Vilken otrolig skillnad det är jämfört med en vanlig! Som om jag aldrig tidigare har haft riktigt rena tänder. Kanske, kanske blir nästa besök till tandläkarmottagningen en nästan bra upplevelse.

Konst(igheter)

Filip lyckades för första gången åstadkomma en teckning som för en vuxen verkligen föreställer någonting. Hittills har alla streck och cirklar varit allt från hus och bilar till djur men nu ritade han sig själv, sin mamma och sin pappa. Jag instruerade visserligen muntligt och tipsade om var diverse extremiteter kan ritas men annars gjorde han det själv. Här är resultatet.

Den med rött huvud är jag och den med grön mage är Filip.

Pappa.

Inte så dåligt av en som hittills har ritat klått. Vi får fortsätta öva oss på att pricka ögonen innanför ansiktet och inte utanför. Sen får vi ser vem han brås på när det kommer till konstnärliga talanger.    Brås han på mig stannar han i huvudfotingstadiet.