Jag ogillar tandläkare. I hela mitt vuxna liv har jag undvikit tandläkarbesök så gott det har gått och varje gång jag trots allt har gått har det inte varit en trevlig upplevelse. Jag har bara mig själv att skylla för varje gång har jag en massa tandsten. Och varje gång påpekas det att tandtråd skulle hjälpa. Och ingen gång har jag gjort något åt saken.
För ett tag sedan var det dags igen, efter en lite för lång paus. Den här gången privat, i hopp om att det skulle vara en fördel. Det visade sig vara det. Munhygienisten jag besökte var den mest empatiska och förstående man kan tänka sig och hon gjorde sitt yttersta för att min tillvaro skulle vara hanterbar. Hon är faktiskt den första som har föreslagit bedövningsmedel. Hon skötte uppgiften på bästa tänkbara sätt och det är första gången jag upplevde besöket som en helt okej erfarenhet. En munhygienist som får mig att inte svimma, känna mig trygg, som tar mina rädslor på allvar, som ber om ursäkt för att hon gör så att jag får ont och som får mig att börja använda tandtråd måste vara den bästa munhygienisten på jorden. Ja, jag har tandtrådat tänderna i en hel vecka nu. Och ja, jag kan tänka mig att besöka henne igen.
Hon rekommenderade också eltandborste. Vilken otrolig skillnad det är jämfört med en vanlig! Som om jag aldrig tidigare har haft riktigt rena tänder. Kanske, kanske blir nästa besök till tandläkarmottagningen en nästan bra upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar