Om vårt dagis och andras dagis

Vi är jättenöjda med gruppfamiljedaghemmet där Filip vårdas under veckan. Samtidigt som vi går omkring och myser pågår en debatt om hur kaotisk dagvården kan vara på andra håll - på de flesta håll - i huvudstadsregionen. Exempelvis belyses problematiken här. När en dagistant (jag vet, det är inte ett politiskt korrekt ord, men jag använder det ändå) själv säger att hon aldrig skulle placera sina egna barn på daghemmet där hon arbetar är det något som är alldeles på tok.

För stora grupper verkar vara problemet som allting bottnar i.
För att sammanfatta:
- Grupperna är stora.
- Stora grupper betyder mycket baciller och mycket sjukdom. När influensan härjar och daghemspersonalen är sjuk handlar det om att överleva och helst se till att alla barn också överlever.
- För få vuxna relaterat till antalet barn. Planen för småbarnspedagogik som nyss förnyats går inte att förverkliga.
- För få vuxna ögonpar som inte vad som händer. Om något händer vår son på gården vill jag vara säker på att någon i personalen har sett situationen och kan redogöra för den.
- Möjligheterna till att alls gå ut under dagen minskar. Det har till och med vi märkt. Om alla barn är på plats men bara två vuxna varav en är vikarie finns till förfogande förstår jag mycket väl att de inte beger sig till parken utan är på gården eller stannar inne. För säkerhets skull.
- Samtalen med barnen utgörs av "gå på toa" och "klä på dig". Mer än så hinner man inte med.

En del av problematiken tas också upp i Lääkärilehti. Ett daghemsbarn har i snitt 100 sjukdagar per år! Det låter helt galet!
Filip har varit borta från dagis en dag under 1,5 års tid. Han har snuva ibland men inget som håller honom borta från daghemmet. Han har haft en ögoninflammation men den var lättskött och krävde inte hemmadagar. Visst är det individuellt hur lätt man smittas. Vi råkar vara väldigt friska hos oss. Visst kommer det dagar också på vårt dagis då flera i gruppen är sjuka. Inte kommer alla lika lindrigt undan som vi. Jag hävdar ändå att vår grupp på 12 barn och tre vuxna sprider färre baciller än daghem med 80 barn (ja, jag googlade vårt närmaste finska dagis och på hemsidan sägs att de har totalt ca 80 barn!).

Summa summarum: normen är att dagisbarn är sjuka var fjärde dag. 100 dagar som de inte kan ta del av småbarnspedagogiken. Föräldrarna som i jämställdhetens namn har återgått till arbetet är hemma med sjukt barn i snitt minst en dag i veckan. När barnet väl är på plats är hälften i personalen ersatt med obekanta vikarier, vilket inte går ihop med barnets behov av trygghet och kontinuitet. Småbarnspedagogiken blir ändå inte genomförd på grund av brist på personal och i värsta fall blir barnen med mest behov av uppmärksamhet utan det, vilket inte förebygger beteendestörningar, tvärtom.

Det är knappast gruppstorleken som avgör om man är nöjd med daghemmet eller inte. Vad jag vet är många föräldrar väldigt nöjda med stället där deras barn vårdas, tack vare bra personal, fina utrymmen eller något annat som värderas högt. Men hur mycket bättre skulle man inte tycka om daghemmet om grupperna vore mindre?
 
Gruppfamiljedaghem kostar lika mycket för familjerna som ett vanligt kommunalt daghem. Barnen är i alla åldrar vilket gör gruppen mer lik en syskonskara (jämför 12 tvååringar med 12 barn i åldern 1-5). Daghemmets personal består av tre vuxna med någon utbildning inom det sociala- att vara barnpedagog är inte ett måste. På vanliga daghem måste det finnas en barnträdgårdslärare. Gruppfamiljedaghemmen (några stycken, som hör till samma område) har en gemensam föreståndare som ansvarar för pedagogiken. Personalen sköter köket (värmer mat, dukar, sätter igång diskmaskinen), kökspersonal finns inte.
Det fungerar. Jag struntar i om det finns en barnträdgårdslärare på plats varje dag eller inte så länge personalen är kompetent och verkar må bra. På vårt dagis kan småbarnspedagogiken förverkligas då det oftast finns resurser till att dela in den lilla gruppen i mindre grupper, spela spel, pyssla och leka enligt barnens nivå och behov. Framför allt finns det tid att ge alla barn de minuter av odelad uppmärksamhet som ett barn behöver varje dag. Personalen har tid att berätta lite om dagen när vi hämtar Filip och hinner lyfta fram bekymmer och oro om det är något. Stämningen är i allmänhet lugn. Visst missar jag en hel del av vad som händer under dagen och säkert går det vilt till också på Filips dagis, men höjda röster och arga tonfall från stressade dagistanter har jag aldrig hört.

Vi har ingen erfarenhet av andra daghem. Jag har bara hört rykten och känt av det i samband med mitt eget jobb. När jag läser och hör om hur det kan se ut på andra håll kan jag bara vara glad och tacksam att vi valde just det här gruppfamiljedaghemmet åt Filip. Jag behöver aldrig lämna en ledsen pojke, jag hämtar alltid en glad och sprallig en och jag behöver inte oroa mig för att han inte skulle må bra under dagen. Att Filip själv vill bjuda alla sina vänner från dagis på kalas säger ju någonting om hur bra han har det där.

En av 12 som får tillräckligt med uppmärksamhet och blir ihågkommen på sin födelsedag.

Den nya planen för småbarnspedagogik är fin men bortkastat arbete då det verkar som att det inte går att genomföra av rent praktiska skäl. Samtidigt som daghemmen borde prestera ökar arbetsmängden och gruppstorlekarna. Personalen mår inte bra och det har en direkt inverkan på hur barnen mår. Kanske politikerna kunde ta sig en funderare här. Kanske kunde de prova på att ansvara för 20 barn en hel dag och samtidigt baka in både finmotoriska övningar och mediakännedom och helst se till att alla barn returneras helskinnade till sina föräldrar.

Liten blir stor

För tre år sedan låg jag omtumlad i sjukhussängen och iakttog den lilla människan intill mig. Han var den sötaste av ungar tyckte jag då.
Idag fyller vår Filip tre år. Han är fortfarande den sötaste av ungar. Vilken förälder tycker väl inte det om sina barn?

Han kompenserar sin brist på längd med en stark vilja och hög röst och ser till att ta det utrymme han behöver. Han är något reserverad på nya ställen och bland främmande men när han är bekväm med situationen tar han gärna kommandot. Han har sina egna system i lekarna och blir vrålarg om man missförstår eller flyttar på det han håller på med. Han älskar bilar och för tillfället är det utryckningsfordon som gäller. Trots det har han en mjuk sida och trivs med mat- och hemlekar när utryckningarna är över för stunden. Ibland är han katt, eller rättare sagt kattmamma (medan jag är kattstorebror). Han vill gärna ha sällskap men klarar allt bättre av att leka för sig själv. Så länge han får tanka närhet med kramar och famnsittande mellan verserna.

Mycket kan han själv. Mycket ids han inte göra själv. Det han gärna gör själv är sådant jag än så länge gärna övervakar. Som klämma ut tandkräm på tandborsten, klippa av kliande lappar från kläder och pyssel som inkluderar lim, sax och tusch.

Han är motoriskt duktig och klarar av att hållas stående på skridskor. Han gillar sin jumppa där han får klättra och hoppa och springa av sig överflödet av energi. Han förstår sig inte alls på boll- och lagsporter så det lutar mot individuella grenar. Kanske för att han helst gör på sitt sätt.
Han är språkligt duktig även om hans artikulation får hans mor talterapeutens öron att fladdra. Han har börjat rimma (!) med nonsensord och tyckte rumpa-strumpa var helt sjukt roligt (för att inte tala om Kajsa-bajsa, men let's not go there). Han grubblar, frågar och funderar och drar logiska slutsatser som att eftersom hans kiss blir rött när han har ätit rödbeta borde det bli blått efter att han ätit blåbeta.

Han är lättmutad. iPad och vad som helst som innehåller socker funkar alltid. Problemet är att han har kommit på att använda det till sin fördel.

- Får jag se på iPad?
- Nej.
- Bara en liten stund?
- Nej.
- Bara en liten stund. Medan du diskar.
Tack bara.

- Kom och klä på dig.
- Nä.
- Jo.
- Får jag ett Muminkex när jag har halaren på?

Filip verkar vara väldigt nöjd med att fylla tre. Han har bjudit hem kompisar från dagis och han förstår sig på konceptet kalas. Ändå frågade han varför vi firar honom. Och varför pappa vill hinna hem från resan just till hans födelsedag.
För att det är en viktig dag, förklarade jag. För att vi blev så glada när vi fick dig och för att vi är glada att du har varit hos oss i tre år. Aha, blev svaret. Med ett lite förnöjt leende.

Idag har vi firat med rådgivningsbesök och några paket. Nu vilar han upp sig för att sedan fortsätta firandet med att hämta pappa från flygfältet, besöka Hoplop och äta ljusröda munkar. (De där Berlinermunkarna som han har önskat varje gång vi passerat dem i butiken och som jag lovade att vi kan köpa när han fyller år. Ett sådant löfte glömmer han inte.)

Plötsligt har vi en treåring. Liten blir stor. För mig kommer han antagligen att vara liten ett bra tag till.
 

Domen

Ja, jag är ännu i ett stycke. Idag besökte jag läkaren för bedömning av förlossningssätt och hon var av den åsikten att det inte finns någon orsak till att inte låta bebin komma den vanliga vägen. Det som hände senast och som ledde till kejsarsnitt är sådant som kan hända och som den här graviditeten och förlossningen inte är kopplad till på något sätt. Så nu är det bara att vänta.

Jag är helt nöjd med det beslutet. Efter kejsarsnitt är man liksom ganska handikappad och jag vet inte hur det skulle funka då vi denna gång också har en treåring att ha hand om. Men lite hisnande är tanken ändå. Visserligen fick jag uppleva det som föregår själva förlossningen så jag vet vad som gäller, men eftersom min erfarenhet av en vanlig förlossning inte är den bästa (för att uttrycka det som läkaren: "sehän meni aikalailla pieleen") är jag rädd för en déjà-vu- upplevelse. I min värld hamnar man på operationsbordet till slut i alla fall.

Hon får helst hållas där hon är ytterligare ett par veckor. Jan är bortrest nästa vecka och så har vi några kalas att klara av. Sedan får vi lov att vara redo.

Tycker jag är rätt stor. Ändå lär hon inte vara den största av bebisar.