Tillbaka i skorna

Det har gått tio veckor sedan Elin föddes. Idag tog jag mina första löpsteg på sisådär sju månader.
Jag trängde mig in i en sport-bh avsedd för löpning (men storleksmässigt inte avsedd för ammande mammor och såg således ut som något annat än en löpare i den) och dammade av dojorna. Jag hade bestämt mig för att prova springa lite, bara för att se om det går.

Det gick långsamt. Jag sprang en bit, gick lite, fortsatte springa och fick på så sätt ihop en 4-5 km.
De goda nyheterna är att jag inte har glömt bort hur man springer och att jag har något slags allmänkondition som hjälper mig att komma framåt. De dåliga nyheterna är att det inte går smärtfritt. Jag har ont i muskelfästena i nedre magen och ont i höften och ljumskarna (lösa leder) på grund av graviditet, förlossning och amning. Så de ungefär två kilometrarna jag totalt sprang idag var mest njutning för sinnet men desto mindre skönt för kroppen. Vi får väl se om jag ångrar det hela i morgon.

Tidigare i veckan besökte jag fysioterapeuten som gav mig lite övningar att göra för att bygga upp lite muskler. Att det gör ont är inte enligt terapeuten något farligare än just smärtan. Det borde gå över med tiden och med lite jumppa. Jag kan således springa om jag bara förmår.

Vid det här laget efter att Filip föddes hade jag redan börjat springa. När han var fyra månader sprang jag halvmaraton. Det kommer jag sannolikt inte att göra när Elin är fyra månader. Mer sannolikt är att jag kan springa en femma utan att stanna och förhoppningsvis utan att det gör ont.

Jag ska försöka skynda långsamt. Göra mina jumpparörelser och springa lite nu och då. Viljan är större än förmågan just nu men det är åtminstone trevligt att veta att jag kan springa om jag vill.

Måste öva mig på det här med löparselfies.

Två månader

Idag fyller vår prinsessa två månader.
Hon har vuxit bra och idag är hon en glad bebis på dryga fem kilogram. Momi tyckte hon ser ut som en hamster, vilket beskriver hennes matglädje ganska väl. Hon har under de senaste dagarna varit väldigt babblig av sig och vi har haft långa samtal, hon och jag.
- Hej!
- Ääöö!
- Vad glad du är!
- Ääööii!
- Tänkter du kakka?
- Göö.
När hon ler blir hennes ögon som två halvmånar. Hon är vaken allt längre stunder och ibland ligger hon alldeles nöjd på lekmattan och bara tittar. Hon har börjat fästa blicken vid saker och följer dem med blicken när man flyttar dem från sida till sida. Hon har också blivit starkare och orkar hålla huvudet uppe när hon ligger på mage.

Hon är trots utvecklingen fortfarande en typisk bebis. Kakkan kommer med tryck och kläder byts ett antal gånger under dagen. Nu som då hörs ett splätsch mot golvet när hon kastar upp delar av den senaste måltiden.
Någon rytm kan man ännu inte se vad gäller mat- och sovtider. Nätterna går rätt bra och vakentiden förkortas avsevärt då vi sällan behöver byta blöja mitt i natten. På dagarna kan hon överraska med en tvåtimmarslur nu som då, oftast då jag inte har planerat hinna göra något under tiden. När jag däremot föreställer mig en lång vagnpromenad brukar hon vakna efter 20 minuter. Här om dagen kom jag så långt som till gravgården på andra sidan gatan. Igår traskade jag en knapp halvtimme före hon vaknade och efter det fick jag bära henne medan jag letade efter en bänk i skuggan. De flesta promenader slutar med att jag bär henne på ett eller annat sätt och både hon och jag är ganska svettiga när vi väl kommer hem igen.

De senaste dagarna har vi fått uppleva en riktigt sommarhetta. På ett par dagar blev världen grön och nu blommar syrenerna och körsbärsträden. Jag hade föreställt mig att våren och sommaren med en bebis skulle bli långa sköna promenader och chill på en filt ute på gården. Den här bebin är dock lite av annan åsikt. Hon blir förlåten ändå. Bara för att hon är så söt.

Morot eller piska?

Filip har under den senaste tiden visat att han minsann har en egen vilja. Detta är inte alltid i positiv bemärkelse. När man lägger till något slags treårstrots och lite trötthet så har vi itkupotkuraivaren som jag inte trodde att vår rätt så lugna son skulle uppvisa.

Filip är väldigt snäll och så pass försiktig att han frågar först. Exempelvis frågar han snällt om han får se ett avsnitt till av Bilpatrullen. När han till sin besvikelse får ett nej börjar han tjata. Tillräckligt många nej gör att ansiktsfärgen börjar skifta i rött och rösten höjs. "JO-O! JA VIJJ!" Och skrik, ibland närmast vrål, har vi fått höra mycket mer nu än förr. Det kan gälla vad som helst egentligen. Att han inte får pirog till kvällsmål, att han inte vill gå ut, att han inte vill gå in, att han vill borsta tänderna före han kissar eller vilken annan liten besvikelse som helst.

Han slår inte, sparkar inte och är inte direkt bråkig eller olydig. Han blir bara väldigt arg. Jag är dålig på att handskas med det. Speciellt sådana dagar som han har stigit upp med fel fot och skrikandet börjar direkt på morgonen. Antagligen handskas jag med det på alldeles fel sätt. Ofta blir det hot om straff och höjd röst också från min sida.

En annan sak vi har fått jobba på är att vår son är rätt så lat. Han kan när han vill och han är lätt att engagera, men en del saker vill han alltför sällan. Äta sin mat själv, till exempel. Han kan äta själv, det är inte fråga om det. Han vill dock hellre bli matad. För att råda bot på detta tog vi i bruk ett belöningssystem. Vi bestämde ett mål och ett pris när målet är uppnått och så började vi samla stjärnor.

Tabellen kommer från jobbet. Idén är varken ny eller revolutionerande. Det är lättare att genomföra det när man har något färdigt, men det går lika bra att göra hemma. Nu har han ätit själv tio gånger. Och så har han fått sin bil. I fortsättningen får han äta själv eller hungra.

Vi har redan kommit överens om nästa mål och pris. Det var faktiskt hans idé. Han ska klä på sig själv. För också det är han lat med, även om han kan. När han har gjort det tio gånger får han en glass. Sen får han antingen klä på sig själv eller vara nakupelle. (Jag får väl äta upp mina ord.)

Jag har en hel massa idéer om vad vi kan samla stjärnor för. Jag hoppas ändå att allt det här skulle börja gå automatiskt och utan tjat. Hur mycket jag än avskyr Filips tjat om fler avsnitt avskyr jag betydligt mer att höra mig själv tjata på Filip.

En som helst äter kaka men denna gång fick nöja sig med smörgås.

Dop och mors dag

Idag döptes Elin. Hon klarade sig rätt bra trots lite klagovisor i början av dopet och inga av mina största farhågor uppfylldes (bajsa eller spy ner dopkolten hörde till dem).

Vi firade dopdagen med faddrar och den närmaste släkten. Redan nu har Elin många i sitt liv som står henne nära och vill henne väl. Lyckligt lottad är hon, vår dotter.

Elin Ida Linnéa heter hon.

I år firades den varmaste morsdagen på länge. Den inleddes med en hyfsad sovmorgon och croissanter med det som Filip kallar chokosmör ("sytymöj"). Efter dopet hängde vi ute i trädgården och njöt av värmen som får våren att kännas som sommar. Även om morsdagen hamnade lite i skymundan idag idag gör det mig inget alls. Mamma är jag varje dag och varje dag är jag tacksam för det.

En sånhän familj