Syskon

Den ena 2015 och den andra 2018. Med sina likheter och olikheter.

Tre månader

Tiden bara går. Elin har sina bättre dagar och sina skrikiga dagar och det samma gäller nätterna. Oftast är hon ändå fortsättningsvis en rätt så lätt baby att ha hand om.
Hon är nyfiken av sig och iakttar sin omgivning med stora ögon. Hon har hittat sina fötter, vilken gör det lite svårare att byta blöja på henne. Lägger man ner henne är det inte sagt att hon ligger på samma ställe nästa gång man tittar efter. Hon rör sig en aning runt sin egen axel och för tre dagar sedan vände hon sig från rygg till mage för första gången. Nu gör hon det varje gång vi lägger henne på rygg. Vi får vara försiktiga med var vi lägger henne och definitivt inte lämna henne oövervakad på skötbordet.

Någon regelbundenhet hos fröken hittar jag ännu inte. Nätterna klarar vi oftast med ett par väckningar och en längre sömnetapp i början av natten. På dagen sover hon längre stunder ett par gånger, men när dessa stunder inträffar beror helt på var vi är, var hon sover och huruvida magen bråkar eller inte. Hon är fortfarande ingen vagnsovare. Snäppet bättre trivs hon i bilstolen och bärselen är alltid ett säkert kort. Det händer ändå fortfarande att jag bär en missnöjd baby hem på armen så det är inte konstigt om min biceps växer.

Varje dag möts vi av en leende liten flicka. Och varje dag får vi sannolikt lite spya över oss. Vad gör väl det då den spyan kommer från just vår lilla.

Fuck Anorexia

Fick nyss höra den sorgliga nyheten att en kvinna har gått bort i alldeles för ung ålder. Att det dessutom var anorexin som tog henne gjorde det på sitt vis ännu mer tragiskt. Jag kände henne inte personligen men jag känner hennes anhöriga och jag har sett henne flera gånger. Varje gång har jag önskat att det skulle vända för henne. Liksom det vände för mig.

Händelsen påminde mig om hur väldigt farlig anorexin är. Att det faktiskt är en dödlig sjukdom om man inte får rätt vård. Om man inte är mottaglig för rätt vård. Jag var aldrig så sjuk. Jag har aldrig tvångsmatats och jag har till sist kunnat ta saken i mina egna händer för att bli frisk. Men jag har vägt alldeles för lite, påverkats både psykiskt och fysiskt av det som undernäringen gör och förlorat ett par år i och med att det är år jag inte egentligen minns särskilt bra.

Anorexin är förrädisk. Den kommer smygande och överraskar en först när man korsat en viss punkt (rättare sagt ett tal på vågen). Då har det nödvändigtvis inte ens börjat med målmedveten bantning. Det kanske bara blev så. Efter det har sjukdomen en i sitt våld och man agerar inte rationellt även om man på ett visst plan förstår vad som håller på att hända. Man är inte mottaglig för vård förrän man har kommit över det sträcket igen men för att komma dit behöver man hjälp. Och den vill man inte ha. Ju längre tid man är sjuk och ju sjukare man blir, desto svårare är det att bli frisk igen.

Jag hade tur. Jag fick vård tillräckligt snabbt och blev frisk tillräckligt snabbt. Jag har nog funderat på vad det var som räddade mig. Kontroversiellt nog hade löpträningen en positiv effekt. När jag började träna inför mitt första marathon fick jag hjälp av att det på träningsprogrammet ibland stod vila. Och av att jag insåg att jag gör bättre ifrån mig när jag har ätit bra. Den andra viktiga och avgörande räddningen var längtan efter barn. Barn finns inte på kartan om man väger för lite. Så enkelt är det.

Jag inser mitt ansvar när det gäller Elin (och varför inte också Filip). Jag känner till varningstecknen och kan kanske ingripa i tid, men hur ska jag göra för att hindra att något liknande drabbar mina barn? Kan hända att det inte går. Hur mycket man än försöker ge sina barn en god självbild kan det hända att det inte spelar någon roll. Och hur mycket man som anhörig än försöker hjälpa kan det hända att hjälpen inte når fram.

Jag ska åtminstone försöka undvika att kalla Elin "tjock". Hur mullig hon än må vara i denna ringa ålder och hur tassig hon än är med alla sina hakor ska jag försöka att bara kalla henne "söt". För det är hon. Mest av allt är hon ändå perfekt precis som hon är. Och det skall jag minnas att tala om för henne.

Hans nya fina

Det var säkert jag som sådde idén. En ny keps behövde Filip ändå men motivet kunde ha varit något annat om inte idén hade såtts i så pass god jord som den gjorde. En "Jyhmä hau- jippis" skulle det bli. Jag hann snurra i otaliga affärer på jakt efter en keps med dessa favorithundar innan jag hittade en butik som inte hade slut på dem. Igår fick det bli måndagsshopping med sonen. 

Den är fin. På tok för stor, men väldigt fin. Och Filip blev med ens både större och tuffare. 

Så väldigt nöjd.

Jag är okej med Paw Patrol. Med åren kommer favoritfigurerna sannolikt att bytas ut mot andra. För hans skull hoppas jag att jag gillar dem. Jag köper inte kepsar med gräsliga motiv.