Fick nyss höra den sorgliga nyheten att en kvinna har gått bort i alldeles för ung ålder. Att det dessutom var anorexin som tog henne gjorde det på sitt vis ännu mer tragiskt. Jag kände henne inte personligen men jag känner hennes anhöriga och jag har sett henne flera gånger. Varje gång har jag önskat att det skulle vända för henne. Liksom det vände för mig.
Händelsen påminde mig om hur väldigt farlig anorexin är. Att det faktiskt är en dödlig sjukdom om man inte får rätt vård. Om man inte är mottaglig för rätt vård. Jag var aldrig så sjuk. Jag har aldrig tvångsmatats och jag har till sist kunnat ta saken i mina egna händer för att bli frisk. Men jag har vägt alldeles för lite, påverkats både psykiskt och fysiskt av det som undernäringen gör och förlorat ett par år i och med att det är år jag inte egentligen minns särskilt bra.
Anorexin är förrädisk. Den kommer smygande och överraskar en först när man korsat en viss punkt (rättare sagt ett tal på vågen). Då har det nödvändigtvis inte ens börjat med målmedveten bantning. Det kanske bara blev så. Efter det har sjukdomen en i sitt våld och man agerar inte rationellt även om man på ett visst plan förstår vad som håller på att hända. Man är inte mottaglig för vård förrän man har kommit över det sträcket igen men för att komma dit behöver man hjälp. Och den vill man inte ha. Ju längre tid man är sjuk och ju sjukare man blir, desto svårare är det att bli frisk igen.
Jag hade tur. Jag fick vård tillräckligt snabbt och blev frisk tillräckligt snabbt. Jag har nog funderat på vad det var som räddade mig. Kontroversiellt nog hade löpträningen en positiv effekt. När jag började träna inför mitt första marathon fick jag hjälp av att det på träningsprogrammet ibland stod vila. Och av att jag insåg att jag gör bättre ifrån mig när jag har ätit bra. Den andra viktiga och avgörande räddningen var längtan efter barn. Barn finns inte på kartan om man väger för lite. Så enkelt är det.
Jag inser mitt ansvar när det gäller Elin (och varför inte också Filip). Jag känner till varningstecknen och kan kanske ingripa i tid, men hur ska jag göra för att hindra att något liknande drabbar mina barn? Kan hända att det inte går. Hur mycket man än försöker ge sina barn en god självbild kan det hända att det inte spelar någon roll. Och hur mycket man som anhörig än försöker hjälpa kan det hända att hjälpen inte når fram.
Jag ska åtminstone försöka undvika att kalla Elin "tjock". Hur mullig hon än må vara i denna ringa ålder och hur tassig hon än är med alla sina hakor ska jag försöka att bara kalla henne "söt". För det är hon. Mest av allt är hon ändå perfekt precis som hon är. Och det skall jag minnas att tala om för henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar