Om vi trivs?

Att vi trivs!
Det uttrycker vi kanske på ett mer ödmjukt sätt när någon frågar om vi trivs i vårt nya hem medan vi inom oss myser förnöjt. Det har gått fyra månader sedan vi flyttade och jag tror inte att någon av oss längtar tillbaka.
Det är inget slott vi har. Men vi har ett hem som nu känns som vårt hem med en inredning vi trivs med. Det är inte någon jättestor gård vi har men en gård med lagom mycket gräs att klippa, en lagomstor terass och blommande äppelträd på framsidan ser faktiskt väldigt bra ut åtminstone så här års.

Att hemmet dessutom råkar finnas på ett trevligt område i ett trevligt grannskap med trevliga grannar bidrar till den höga trivselfaktorn. På tomten finns två lekplatser som lockar barnen och där vi kan lita på att de håller hus ifall vi lämnar dem ensamma en stund. Filip har hittat en kompis på gården. En sådan där kompis som kommer och plingar på dörren och frågar om han kommer ut. En sådan som bjuder in sig själv till oss. Filip, som annars är den där försiktiga och skeptiska personen, springer nu glatt omkring med denna kompis och pratar finska (!) med henne efter bästa förmåga. Att ha kompisar och familjer man kan lita på som grannar är antagligen en fördel vi ännu inte kan förstå, bara ana.
På gården bor också en tant som är allas mommo. Filip och Elin har förstått att hon bjuder på kex och saft om man går och hälsar på. Vi vet var vi hittar dem ifall de plötsligt försvinner från gården.

Det kommer antagligen att vara här vi bor de närmaste åren. Så det är tur att vi trivs. Visst är det ju dem man bor med som gör hemmet men att vi har så mycket mer här än bara oss själva gör det hela ännu bättre.

Mors dag

Att vara mamma är att plåstra om knappt synbara skråmor och blåsa bort det onda,
att sätta gränser och se mellan fingrarna,
att oroa sig över allt från blöjexem till femåringen som korsar vägen själv
och veta att att det bara blir fler och större saker att oroa sig över med åren,
att pendla mellan glädje och irritation, stolthet och samvetskval,
att aldrig räcka till,
att jämföra en lång dusch med en spaupplevelse,
att ge upp 90% av sin sovareal och halva täcket,
att ta emot böta pussar och ord av missnöje,
att uppmuntra och berömma, muta och hota,
att vara behövd,
att tillreda god mat som halva familjen tycker är äcklig,
att servera makaroner med ketchup för att undvika gårdagens misstag,
att multitaska och bli på hälft med allt man höll på med,
att skynda hem från sin egentid för att inte bli borta för länge,
att kunna namnen på alla hundar i Ryhmä Hau och alla figurer i Babblarna,
att planera dagen enligt mat- och sovklockan,
att se nians film och veta att man kommer att ångra det 6.30 nästa morgon,
att försöka förklara hur blodet syresätter kroppen och hur babyn kommer ut från magen
utan att låta som Kalles pappa,
att shoppa fina kläder åt barnen och själv aldrig ha något att sätta på sig,
att älska villkorslöst och hoppas att de alltid vet om det,
att njuta av att se barnen växa och utvecklas
och samtidigt veta att man kommer att sakna de små händerna och den sängvarma kroppen intill en.

Att lova sig själv att begränsa skärmtiden och samtidigt lova dem
ett avsnitt av favoritprogrammet.

Att vara mamma är inget jag tar för givet. Det är heller inget jag känner att är ett kall. Däremot är det ett hedersuppdrag som jag med tacksamhet fått åta mig.