Nu är hon en månad gammal, våran baby. Samtidigt som det är en rätt kort tid sedan hon föddes känns förlossningen redan avlägsen. Kanske beror det på att jag har återhämtat mig rätt snabbt och att vardagen rullar på precis som förr.
Hennes första månad gick ut på att börja äta och växa ordentligt. Hon växte lite för långsamt och vi fick följa med hennes tillväxt extra noga. Lyckligtvis var det inte särskilt länge vi behövde väcka henne för att äta och nu kan vi följa hennes egen rytm utan att oroa oss för att hon inte växer. För en och en halv vecka sedan krossade hon trekilosgränsen så någon jätte är hon inte ännu, men kläderna börjar sitta bättre än de gjorde för ett par veckor sedan.
Hon är fortfarande en ganska nöjd person. Hon sover rätt mycket och har en mage som antagligen är en typisk babymage med dess tillfälliga och övergående knip. Vissa dagar äter hon ofta, andra dagar tar hon igen sig mer. Kvällarna har varit åt det gnälligare hållet men hon kommer över det till sist i alla fall.
Under de senaste dagarna har vi märkt en förändring i hennes vakenhet. Hon är skarpare och tittar emellanåt intensivt med sina stora mörka ögon och djupa blick. Tills hon vänder bort blicken eller börjar titta i kors. Jag väljer att tolka hennes reflexmässiga leenden som svar på mina leenden.
Hon har ett namn också. Iris. Det tog fyra veckor att vaska fram det och att ett namn kan orsaka så mycket ångest och huvudbry som det gjorde kunde jag inte föreställa mig. Nu kan vi åtminstone kalla henne något annat än bebin, även om det namnet hann fastna lite grann. Hon föddes ungefär i tiderna för coronavirusets andra våg. Det påverkar inte hennes liv avsevärt men vi hoppas att vi kan hålla dopet som planerat. Märkliga tider vi lever i. Försöker stänga ut coronan och leva i babybubblan medan de stora barnen är på dagis. Av erfarenhet vet jag att hon inte kommer att vara så här liten jämt.
