Elva månader

Så inleder vi den sista månaden med en baby i huset. Iris har fyllt elva månader och fortsätter visa upp nya sidor hos sig. Hon är fortfarande en nöjd och glad person men på sistone har hon börjat visa missnöje med ett gällt skrik. Det händer om man tar något av henne eller lyfter bort henne från ett ställe där hon gärna hade varit eller när hon inte lyckas sätta på sig skon själv. Hon kastar sig bakåt eller lägger sig raklång på golvet och skriker. Lyckligtvis är hon ännu lättdistraherad och glömmer fort bort varför hon blev arg. 

Hon står stadigt utan stöd men några steg har hon ännu inte vågat ta. Hon tar sig mer uppåt än framåt och klättrar gärna på allt. Hon klarar trappan upp till rutschkanan och hon klättrar upp och ner för kökspallen här hemma. Hon är för kort för att lyckas ta sig upp på soffan men det är väl bara en tidsfråga innan hon kommer på hur man gör. Hon kan öppna lådor och skåp och undersöker gärna innehållet i dem. Hon stoppar allt i munnen men spottar snällt ut småsten och blad på uppmaning. Hon trivs ute i sandlådan och i gungan och hon tassar omkring med dockvagnen på gården. Hon är alltid nöjd när det händer saker runt henne och hon följer intresserat med de andra barnens lekar. Det bästa är ändå när hon får vara med och leka. 

Hon äter det mesta och nu har hon börjat snegla mot bordsgrannens tallrik i hopp om att få smaka. Delvis har hon också kunnat äta samma mat som vi andra, vilket underlättar vardagen. Hon sover genom natten i egen säng som nu är flyttad till barnens sovrum och avverkar den sista timmen i vår säng. Mest för att jag inte orkar stiga upp och ge henne gröt klockan sex på morgonen. Hon sover ännu två gånger på dagen men kortare lurar så att hon inte missar för mycket av det roliga. 

Hon säger både mamma, pappa, titta och kakka men om hon verkligen menar vad hon säger eller om det är en del av hennes joller är lite diffust ännu. Hon verkar förstå en hel del. "Nej" tar hon dock inte på så stort allvar. 

Vi får se vad den här sista månaden med baby för med sig. Åtminstone håller hon mig sysselsatt under dagarna när hon far omkring och undersöker alla vrår. 

Sommaren i ett nötskal

Efter sex veckor på landet var det rätt okej att komma hem igen. Den här sommaren bjöd på en sällan upplevd värme och att ha en egen strand att svalka sig vid var inte illa. Dagarna bara gick utan att vi gjorde något speciellt och kanske var det just det som behövdes. Barnen fick kanske inte se världen i sommar men de fick tid och tid i överflöd med oss och varandra. 

Att vara på landet med barn är inte samma sak som att vara på landet utan barn. Det är inte att göra saker spontant, få något nyttigt uträttat eller ligga och sola och sträckläsa böcker. Det är att ta vardagen med sig och försöka få den att fungera på ett ställe där det vardagliga är lite svårare att få att fungera. Barnen behöver äta och sova vissa tider trots att det är sommarlov. När en ska på tuppen går alla på tuppen eftersom jag inte vågar lämna en krypande bebis med en treåring på tumanhand alltför länge. Den där boken blir oläst eftersom det inte räcker med att hålla bara ett öga på lekande barn på stranden. Gräset klipptes i flera etapper eftersom jag blev avbruten jämt och ständigt. Därför blev också huset omålat. Sommarlov med barn måste vara utan ambitioner och höga förväntningar. Barnen kommer ändå att minnas att de har simmat varje dag och det händer ju inte alla somrar.

Idag har barnen återvänt till vardagen och trots att det var lite spännande gick det bra att börja förskolan respektive stora barnens grupp på dagis. Hoppas på en höst med mer aktiviteter för oss som stannar hemma och lite mindre corona.

Juli i bilder