En moders bekännelser, vol 12

Hur vet man att man är klar med barn? 

Visst skulle det vara mysigt med en baby igen. En liten en som sover sött i famnen och som ger en orsak att inte uträtta just något alls. Bara babytiden skulle jag kunna uppleva flera gånger om. Också graviditeten, även om den sista kanska inte var så fantastisk. Tanken på vad det innebär med en till människa i familjen tar mig fort tillbaka ner på jorden. Vi börjar precis vara klara med vår n:te förkylning för den här hösten, vi har stökiga nätter, vi har trångt i bilen och ett ständigt ostädat hem (eller det är städat i ungefär fem minuter i taget). Jag har varit hemma lika länge som jag varit ute i arbetslivet och jag känner inte till andra samtalsämnen än just förkylningar, trots och sömnlösa nätter. 

Barn kommer inte på beställning och jag tar inte våra barn som någon självklarhet. De flesta, liksom vi, har antagligen ändå funderat på hur många barn de önskar sig. För många lever antagligen dessa drömmar ganska mycket och ändras beroende på hur livssituationen ser ut. Men hur vet man att man är klar?

Både efter ettan och tvåan hade jag en stark känsla av att jag ännu inte var klar. Jag ville gå igenom det en gång till och i vår familj och i våra hjärtan har det funnits plats för ännu en. Efter trean gick jag lite och väntade på att den känslan skulle komma igen. Det har den ännu inte gjort. Under graviditeten förberedde jag mig på att det här skulle vara den sista gången och nu tänker jag att det är så här vår familj skall vara. Så pass att jag gör mig av med kläder som trean växer ur och säljer babyprylar som tar onödigt utrymme i garderoben. Det är lite vemodigt. Men också ganska skönt. Kanske är det tid att lämna babytiden och gå helhjärtat in i det som på finska så passande heter ruuhkavuodet? 

Vem vet, kanske drabbas jag ännu av obotlig babyfeber? Kanske väljer livet att överraska? Då blir det så. Jag vill inte stänga några dörrar än, men inte lämna några på vid gavel heller. Kanske bara olåsta, liksom. 

Vår trio.

Vintertid

Sist jag skrev något var i medlet av september. Nu är vi inne i november och klockorna har vridit om vår dygnsrytm. Våra barn tycks ha en inre klocka och speciellt Iris verkar inte följa någon ny tid. Hon är pigg och glad före klockan sex på morgonen. Det är inte jag. Vi som precis fått in en ny dagsrytm för Iris med en lång dagssömn och tidig läggdags får försöka nå den harmonin ännu en gång. I morse kämpade hon mot att somna i cykelstolen och jag kämpade med att mata en tidig lunch i en övertrött unge för att sedan få på henne kläderna och ut i vagnen. Hoppas våra ansträngningar rättar till våra rubbade cirklar. 

Om jag fick välja skulle jag välja sommartid. Att förlora en timme ljus på eftermiddagen då man gärna är ute med barnen känns lagom rättvist. Att alls vrida klockan åt något håll är av ondo. Det har jag aldrig upplevt förr, men när man äntligen har ett klockrent barn kunde klockan ha fått vara det den var.

Hösten rusar fram och vips kommer det att vara jul (somliga i vår familj har börjat nedräkningen redan för några veckor sedan). Det betyder att den mörkaste tiden på kommer att vara förbi lika snabbt som den kom smygande. Snart vrider vi om klockorna igen och önskar att vintertiden skulle vara och förbli.