Är det någon annan än jag som tycker att det här är den segaste och mest tröttsamma höst i mannaminne? Nu syftar jag på de otaliga sjukdagarna, alla förkylningar som avlöser varandra och program som ett efter ett inhiberas. I början av hösten var jag full av hopp och såg framemot min kanske sista tid hemma med barn. Det första året av Iris liv hade ju gått i stöpet på grund av corona. Nu skulle det bli musiklekar och mammacaféer och varför inte simning med Iris också. Sådant där man gör för att inte bli uttråkad om dagarna.
Jag tror vi hann vara med på tre eller fyra musiklekar. Sedan fick våra immunförsvar sig en törn och barnen har varit sjuka mest hela tiden. Är inte en snuvig är en annan det och när en har snorat klart är det följande som insjuknar. Långa, sega förkylningar och hostor som inte vill gå om. Som omväxling någon som kräks. Någon vecka på dagis för att vara hemma lite igen. I början av december trodde jag vi klarat av allt och vi hade två veckor (typ rekord) som alla var mer eller mindre friska. Sedan började vi på ny kula. Jag är inne på dag åtta av förkylning. Sjuk får man inte vara i lugn och ro och nu har jag sällskap av två snoriga flickor. Julen är oroväckande nära.
Jag börjar bli galen. Inte på mina barn, även om de bidrar till dagliga nervsammanbrott. Det är inte deras fel att de måste stanna hemma från dagis. Men galen på att vara hemma, på att det mest stimulerande under dagen är att tömma diskmaskinen och torka näsor, att egentid är att åka på coronatest och få vara hemifrån en halvtimme. Mängden rådd i huset avslöjar att barnen är väldigt mycket hemma. Det serveras alltför mycket skärmtid och jag skulle egentligen bara behöva två uppsättningar kläder i min garderob.
Jag vet att man får räkna med en hel del sjukor när man har barn i dagisåldern. Men så här mycket? Jag hade liksom avtalat om ett par förkylningar och eventuellt en magsjuka per år. Att veckan före jul dessutom få besked om dagisplats åt Iris på ett totalt omöjligt ställe gjorde inte känslan av hopplöshet särskilt mycket lindrigare.
Kanske blir det bättre mot våren. Först skall ändå vi torka näsorna i ärmen och klara julfirandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar