Post partum. Tiden efter förlossningen. Normalt tar det 6-8 veckor för kroppen att återhämta sig någotsånär från att ha fött. För vissa går det snabbare, för andra tar det mer tid. “Återhämta” sig i den bemärkelsen att man kanske småningom kan börja träna och göra saker som förut. Inte att man kommit i form.
Isak kom till världen genom akut kejsarsnitt. Hätäsektio. Jag tänkte skriva av mig om hur det är att återhämta sig efter en sådan, i Finland rätt så ovanlig förlossning. Någon kommer antagligen att undra varför jag klagar och ältar över det. Det gick ju bra, jag har allt jag kunde önska mig. Det är inte poängen. Jag söker inte sympati. Jag bara berättar.Filip föddes med kejsarsnitt han med, men med det där snyggare bikinisnittet efter att läkarna under förlossningens gång kommit fram till att det kanske är bäst att ta ut honom. Känslan då var ett enormt misslyckande. Ett kejsarsnitt är ju inte att föda på riktigt, tänkte jag. Som att springa maraton, lifta de sista hundra metrarna och sedan ha mage att ta emot både medalj och applåder.
Känslan av misslyckande kom inte den här gången. Kanske för att jag redan hade fött ett par barn “på riktigt” (notera att ett kejsarsnitt är helt på riktigt och man är lika mycket mamma för det). Kanske för att det gick så fort att jag inte hann tänka mycket mer än hoppas att vi båda kommer levande ur operationssalen. Det gjorde vi.
Ett kejsarsnitt är inte att man bara plockar ut bebin och lappar ihop igen. Det är ett stort ingrepp och verkligen inte smärtfritt. Den som trodde annat kunde prova på så där på skoj. Själva ingreppet känns förstås inte. Speciellt inte om man är nedsövd. Det är tiden efteråt som är smärtsam. Annars är de första dagarna och veckorna rätt lika som efter en vaginal förlossning. Man är lika nyförlöst med alla hormoner, humörsvängningar och mjölkstinna bröst.
 |
| Nyss uppvaknad och ganska desorienterad. |
Dag 1-2. När jag vaknade efter operationen kändes det ganska bra, jag var ju hög på morfin och annat trevligt. Det kändes bra ända tills de skulle ha mig på benen första gången, under ett dygn efter operationen. De vill ha upp en rätt så snart för att läkandet skall gå bättre och för att minska risken för blodpropp. Att stiga upp första gången gjorde infernaliskt ont. Från liggande ställning lyckades jag rulla över till sidan och med armkraft lyfta mig själv upp i sittande ställning utan att skrika högt. Sedan långsamt upp för att se om benen höll. Jag fick sätta mig ner igen för att inte svimma och försöka på nytt lite senare. Det första dygnet fick barnmorskan eller Jan sköta det mesta men sedan förväntades jag själv komma upp ur sängen, hantera babyn, hämta mat från köket och klara toalettbestyr. Jag åt så mycket smärtstillande jag fick äta.
Dag 3-4. Nu är vi hemma. Det svåraste är att acceptera att jag inte klarar helt normala saker. Stiga upp ur sängen och ta mig vidare tar flera minuter. Jag har ont. Jag är känslomässigt instabil. Jag gråter för småsaker, skrattar, gråter för att det gör ont att skratta. Jag har skuldkänslor för att jag inte kan ta de andra barnen i famnen, för att jag är fast med bebisen, för att jag tycker synd om mig själv fast jag borde vara stark. Barnen är mer förstående än de skulle behöva vara. De vet att de måste akta min mage och de har visat stort tålamod med mig då jag inte kan hjälpa med helt vanliga saker. Burana och Panadol går åt som smör i solen.
Dag fem. Den första promenaden runt kvarteret tar en evighet. Vi promenerar sakta och fösiktigt och att koordinera andning och tal och försöka fokusera på att gå är för svårt. Jag får pausa för att tala eller andas.
Dag sex hämtar vi flickorna från dagis med buss, för att öva. Det går helt bra, så länge jag sitter och håller i mig och spjärnar emot med benen vid svängar och inbromsningar för att inte använda magmusklerna.
Nitarna tas bort efter 10 dagar. Min största skräck är att såret skall spricka upp och börja blöda. Det händer förstås inte. Det ser riktigt ”snyggt” ut, även om jag är av lite annan åsikt. Snyggt är inte ordet jag skulle ha använt. Snarare groteskt. Magen ömmar och är som en jäst bulldeg. Självbilden är måttligt god.
Tre veckor. Klädkris. Jag har helt enkelt ingenting att ta på mig. Jag går och köper ett par för stora leggings som sitter illa men som går att vika ner under såret. Annars har jag noppiga hemmabyxor till förfogande. Att bebis beställer mera mjölk och ammar konstant hjälper inte humöret. Den mest akuta smärtan har gått över och efter en månad har jag har tillåtelse att lyfta lite mer än babyn. Jag kan med andra ord bära butikskassar och babyskydd från bilen. Inte för att jag lyfter något i onödan men det ger lite mer frihet. Jag går långsammare än normalt men raskare än veckan innan. Magmusklerna- var än de befinner sig- tröttnar efter längre ansträngningar.
Sex veckor. Ärret och området runt omkring är fortfarande ömt. Jag kan inte ha byxor högre än bikinilinjen så även om jag mot förmodan kom in i mina vanliga byxor kan jag inte använda annat än mjuka leggings som jag kan vika ner. Hemma går jag i pyjamasbyxor. Magen verkar ha kommit för att stanna. Den putar ut som om jag var gravid i sjätte månaden och jackorna går med nöd och näppe fast. De får dock bli öppna, eftersom dragkedjan trycker på precis på ärret. Jag lär frysa i vinter. Det gör är inte jätteont. Bara så att det känns och så att det gör sig påmint. Att konstant ha lite ont är frustrerande och väldigt uttröttande.
En del har välment tröstat genom att säga att “ja men det är ett ärr med betydelse, någon gång kommer du att se på det med stolthet”. Jag tänker delvis lika. Visst kommer ärret att vara en evig påminnelse om den gång Isak kom till världen och visst kommer jag att med tacksamhet minnas hur bra allt gick till sist. Men. Jag kan inte känna mina framtida känslor eller tänka mina framtida tankar nu. Det tar inte bort den smärta jag känner nu och tar inte bort de tankar jag tänker om mig själv just nu.
7-8 veckor. Nu börjar det kännas normalt. Efter ett par veckor utan större förändring märker jag att det inte är lika farligt att bre salva på ärret och jag kan göra det utan att bli svimfärdig. Visst är det känsligt men inte ont. Emellanåt stramar det men det hör väl till. Byxknappar går fortfarande inte att knäppa eftersom allt som trycker rakt på såret känns illa. Ibland känns något diffust på olika ställen i magen, men inte smärta. Efter att ha sovit på sida är jag fortfarande tvungen att sitta på sängkanten en stund och känna efter att alla organ och alla muskler finns på rätt plats och andas lite innan jag stiger upp.
Tio veckor efter förlossningen är jag rätt så återställd. Ärret väcker fortfarande negativa känslor. Både hur det ser ut och hur det påverkar min egen funktionsduglighet. Jag lär inte använda bikini i sommar och magen ser fortfarande gravid ut. Ärret är nu ett rött streck från naveln neråt. Det stramar och ibland hugger det till någonstans i magen.
Mest drabbad är den idrottsliga biten av mig. Jag kan ännu inte föreställa mig att ta några springsteg, än mindre sparka en boll. Jag biter ihop och tänker att det sakta men säkert blir helt bra igen. Något värre förlossningstrauma fick jag inte. Jag har inte tänkt så mycket på hur det kunde ha gått- det är ingen idé, tänker jag. Det gick ju så bra det kunde gå. Hade det varit mitt första barn skulle jag säkert ha oroat mig inför en eventuell nästa gång. Självklart lämnar ett kejsarsnitt spår, både fysiskt och mentalt. Lika mycket kan en vanlig förlossning lämna spår och orsaka långvarig smärta. Ibland kan jag tycka att det sätts orimliga krav på en mamma- att både försöka återhämta sig efter förlossningen och dessutom fixa moderskapet. På något vänster verkar de flesta fixa båda delarna.
Nu är jag ändå mest som vilken annan mamma som helst som har en två månader gammal baby som inte sover så bra om nätterna. Amningsdränerad, tankspridd, med mörka ringar under ögonen och håret på ända. I väntan på att bli skallig.
 |
| Foto: Elin. En oförskönad bild på mig från igår. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar