Stress i sjukstugan

Halsontet blev värre och igår fick jag feber. Gick och undrade varför jag blev så yr varje gång jag steg upp men sedan gick det upp för mig att jag antagligen hade varit febrig hela arbetsdagen igår.  Idag blev det hemmadag, vilket visade sig vara en större stressfaktor än att ha en femklientersdag.

På mitt jobb är det klientantalet i veckan som räknas. Jag jobbar halvtid och ska träffa åtta klienter i veckan. Vi har flexibel arbetstid och jag har valt att jobba tre kortare hela dagar i stället för lite varje dag. Det gör att det är väldigt illa att vara sjuk just en sådan dag då jag har majoriteten av veckans klienter inbokade. Det betyder att jag måste försöka få in dem någon annanstans under veckan.  Jag har inte särskilt mycket spelrum och det kommer sannolikt inte att lyckas.

I stället för att ligga i soffan med en god bok har jag stressat över min situation. Skickar mail, planerar om mina veckor fram tills jul, gör desperata försök att leva upp till det som från jobbets sida förväntas av mig. Jag vet att det inte är hela världen om jag går lite på minus. Men det tär på självkänslan och jag som faktiskt hade varit förutseende inför december (som tenderar vara en jobbig månad klientmässigt) och bokat in en ganska tuff vecka, måste känna mig besegrad. Samtidigt blir antalet klientbesök viktigare än själva terapierna, vilket ger mig ännu sämre samvete gentemot mina klienter.
Det här är mitt arbetes avigsida. Faktiskt. Jag gillar det när det flyter och jag får fokusera på det relevanta men hela hösten har jag kännt av en sådan här stress och det påverkar faktiskt hur jag upplever mitt jobb. Borde väl övergå till heltid för att slippa känna så här.

Att inte kunna vara sjuk med gott samvete är jobbigt. Jag borde bara ha gått till jobbet. Jag hade ändå bara lite stegring i morse. Det hade kanske varit en lite jobbig dag men difinitivt mindre stressande.

Lördagar och lösningar

För oss har lördagar varit helgade åt städning och träning. Medan vi ännu var två var dessa aktiviteter utförda lagom till lunch och sedan fanns ännu resten av dagen kvar till vad som helst.

Lördagsstädningen har nu förvandlats till ett fredagsnöje. Ibland är vi flexibla och gör det en annan dag. Men träningen håller vi fast vid. Detta kräver viss planering och logistik.
Ibland vill någon passa Filip medan vi tränar. Då lyckas vi bli klara till lunch. Ibland får vi göra det turvis och då får vi ha lite fantasi för att inte hela dagen ska gå åt till våra nöjen.

Förra lördagsförmiddagen förverkligades så här: Jan till gymmet, jag och Filip till biblioteket. Vi lånade böcker och läste ett tag. Sedan var det vaktbyte- Jan och Filip på rimjam på bibban och jag på länk. Samling hemma till lunch. Vi fick träna, Filip fick kvalitetstid och en kulturell upplevelse.
I går: Vi körde Jan till gymmet, jag och Filip fortsatte till FBK:s öppna dörrar för att titta på brandbilar. Tillbaka till gymmet, vaktbyte- jag på gym, Jan och Filip till butiken för att sedan plocka upp mig en knapp timme senare. Också detta före lunch.

Parentes. Filip var väldigt nöjd att få se "bi-ba"- bilar på nära håll. Så nöjd att han gärna tittar på bilderna och visar dem för andra om och om igen.
Me me titta dee bi-ba mnimni bi-ba meme titta in bi-ba jo-o.
Jag tittade på en stor brandbil och en liten brandbil och fick sitta inne i brandbilen. Jo.

Parentes slut.

För mig gäller det att hitta luckor för träning. Förra veckan hittade jag en timme före jag skulle hämta Filip från dagis. Bytte om på jobbet och smet iväg på en runda. Man får vara lite förutseende ifall sådana luckor skulle råka dyka upp. Det som ändå funkar allra bäst är transportlöpning. Från plats A till plats B medan herrarna tar sig hit eller dit med bil eller buss. Det sparar tid och är dessutom mer intressant än en vanlig länk från hemdörr till hemdörr. Om det sedan är fem kilometer från Arabia hem eller 16 kilometer från Otnäs hem varierar från gång till gång.

När Filip är större hoppas jag att det finns bra tillfällen för egen träning, till exempel under en fotbollsträning. Än så länge får jag finna andra lösningar och det funkar tillräckligt bra just nu.

Dagens länk var en lagomlugn tia på 56 minuter. Svinkall vind så låren och rumpan blev alldeles rödknottriga. Det lär bli ett par dagar utan träningsluckor nu. Lika så bra, börjar känna av ett halsont som helst inte får utvecklas till något mer än så.

Knappa fem veckor till jul. Fridfull adventstid!

Effekten?

Mitt lilla sociala experiment resulterade i ovanligt många sidvyer igår och idag och så gott som alla kom via Facebook. Inga hisnande siffror men det blev en klar pik i min statistik (oj, ett rim!).

Att göra reklam för sig på Facebook var effektivt. Strålande 10 likes och två delningar. Över 150 sidvyer (varav hälften sannolikt är av mig själv) så alla som har sett länken har klickat men inte gillat. Eller gillat i smyg. Hur som helst så har fler än någonsin läst vad jag har skrivit. Inte illa. Eller åtminstone öppnat min blogg och kanske läst rubriken.

Hur som helst så var effekten påtaglig. Man ska göra sig sedd och hörd lite med våld. Om man vill bli gillad och läst, alltså.

Jag ska inte göra det fler gånger. Bara om jag tycker mig ha skrivit något som på riktigt är värt att delas. Annars nöjer jag mig med er som påstår att ni läser min blogg.

Vems blogg blir populär?

Det har varit den finlandssvenska bloggalan igen. Jag skulle inte ha noterat det om det inte hade kommit upp i mitt Facebookflöde. Någon vars blogg är väldigt populär upplyste mig om saken.
Det här är inte en kategori jag tävlar i. Bloggskrivande, alltså. Om någon springer ett bättre marathonlopp än jag så blir jag sur och avundsjuk i smyg, men om någon har en bättre och mer inspirerande blogg än jag så är jag snarast imponerad.

Visst skulle det vara coolt att ha fler läsare än min mamma och någon till. Visst skulle det vara roligt att vara den som andra ser upp till och som tycker att är klok och skriver bra. Undrar vad jag borde göra för att bli det (ifall jag mot förmodan skulle vilja det)?

Jag ögnade igenom de bloggar som belönades i år och kom till följande slutsatser:

1. För att vinna ett pris måste man ha en snygg blogg. En proffsig, visuellt tillfredsställande men samtidigt tillräckligt enkel. Gärna ska man ta bra bilder och ha en fungerande layout.
Min blogg är trots ett ansiktslyft väldigt simpel och särskilt bra bilder, om några, tar jag inte. Ingen blogg ögat fastnar för.

2. Man ska ha ett tema. Träningsblogg, modeblogg, hälsoblogg, matblogg, bebisblogg, you name it. Alternativt ska man blogga om sådant som andra håller med om eller har en åsikt om. Något innehåll, helt enkelt. Något som väcker känslor.
Min blogg är väldigt ospecifik. Inte har jag särskilt många viktiga tankar att komma med heller. Det räcker inte med att ha världens sötaste son för att andra ska bli intresserade. Helst ska man också ha åsikter om föräldraledigheter och könsneutralitet för att det ska vara värt att skriva om sina små.

3. Man ska vara populär. Helt tydligt känner alla bloggare varandra, om inte  på riktigt så åtminstone virtuellt. Det är en väldigt liten finlandssvensk krets vi talar om här. Och helt tydligt är alla pristagare väldigt populära i sin bekantskapskrets, sådana där som alla vill vara kompis med. Klart att man vill läsa deras bloggar!
Jag är ganska osynlig. Få vet vem jag är. Så för att någon ens skulle komma på tanken att sprida budskapet om mig och min blogg borde jag mer aktivt infiltrera mig i sammanhanget. Göra mig populär. Eller hatad.

4. Man ska göra reklam för sig. Man ska länka till sina inlägg på Facebook, Instagram och alla andra sociala medier som jag inte vet att finns. Man ska likeas och delas för att synas.
Jag tror jag aldrig har delat ett blogginlägg på Facebook. Eller jo, en gång minns jag. Det var typ för att skryta om mitt PB i marathon. Detta är således den andra gången. Ett desperat försök att göra mig synlig.

Det här inlägget är alltså delat på Facebook. Bara för att se vad som händer. Blir jag synlig? Har någon annan än mina tre trogna följare läst det här inlägget? Kanske, kanske har jag nu en chans att bli nominerad till något pris på nästa bloggala? Kanske "Årets Bra försök"?

Missförstå mig inte. Jag är inte så bitter som jag låter. Jag följer många av de prisbelönta bloggarna och håller med om att de är vädra allt beröm. Skulle jag verkligen vilja satsa på bloggen så hade jag åtiminstone avslutat med en passande bild.

En moders bekännelser, vol 2

Vi är nere i iPad-träsket. Vid ett år och nio månader. Och då har vi varit det redan länge.
Det började oskyldigt med barnsånger på YouTube. Han visade intresse för Hjulen på bussen och det tog inte länge förrän han lärde sig vad en pekskärm är. Nu surfar han mellan sina favoritvideon tills han tappar bort sig och ser på helt vrickade pedagogiska filmer för barn.

Det är inte så många minuter per gång men under dagens lopp blir det vissa dagar allt för mycket skärmtid. Jag som påpekar detta för mina klienters föräldrar får se mig själv i spegeln och konstatera att det inte är så lätt att vara sträng. iPaden är väldigt behändig i många situationer.

Att laga mat med en klängig unge kring benen är krångligt, rentav farligt. Då erbjuder jag enkelt honom en chans att se på några videon medan jag får ordning på middagen. Eller när jag har en tight tidtabell och försöker avsluta städningen med en som rider på dammsugaren och mest av allt är i vägen. Då erbjuds Hjulen på bussen som alternativ medan jag ännu dammsuger det sista rummet. Behändigt, alltför behändigt.

Jag vet att det finns svårare fall än vi. Att det finns de vars barn har en iPad som barnvakt. Vi är inte där ännu. Men jag vet att jag måste passa mig noga för att inte hamna där. Många saker på YouTube är helt vettiga, som barnsånger och barnprogram som Filip förstår sig på, men när han ett tu tre sitter och tittar på Spiderman som kör bil till psykedelisk barnmusik måste jag reagera.

Hatten av för dem som har noll minuter skärmtid för sina småbarn. Jag är en måttligt bra mamma i det här avseendet.

När vi inte tittar på bussfilmer övar vi oss på att vara modell.

Varierande träningsväder

För en vecka sedan såg det ut så här.

Strålande före, vackert vinterväder och en känsla av att befinna sig i mitten av januari. Jag hann redan tänka tanken att jag kommer att få göra långpassen på skidor hela vintern.

Idag är snön borta och vädret känns närmast vårigt. I verkligheten är vi mitt i det mörkaste november.

Dagens länk blev veckans andra. Usligt. Den avverkades raskt för att få vår lördagstidtabell att fungera.
I siffror blev det 15,2 km, 1 h 25 min, 5:34 min/km. Ibland är det bra att ha bråttom. Då blir det varken för långt eller för långsamt.

Dagens outfit förtjänade en bild. Det enda som matchar illa är min huvudbonad, ledsen för det.

Ett och nio

Ett år och nio månader idag. Vår stora lilla. Ungefär så här yttrar han sig nu:

meme baba meme babi meme deda meme titta ba meme *gnuggar sig i ögonen*
betyder: Jag säger tack tack, sen sätter jag pyjamasen på, sen städar jag, sen tittar jag på buss (iPad) och sen ska jag sova.

meme pappa dadi ba mamma *brrr* jobb
Betyder jag och pappa åker buss till dagis, mamma åker bil till jobbet.

tett tå de ua tåtta nino tito räknar han när vi leker kurragömma. De där talen mellan fyra och åtta är inte så viktiga.


Han har stenkoll. Han är organiserad, gillar rutiner och vill gärna veta vad som ska hända. Han minns vad han har varit med om och man kan diskutera och göra kompromisser med honom. Man kan inte lova honom något som man inte tänker hålla för han minns. Idag träffade vi en så gott som lika gammal kille med ett helt annat temperament. Tänk så olika barn kan vara. Filip är lugn. Även om han har en stark vilja och uttrycker missnöje så är han lätt att lugna ner. Han är ännu inte inne i någon trotsålder och oftast är han en glad liten filur.

Tänk att han snart blir två.
 

En moders bekännelser, vol 1

Jag är inte den bästa mamman i världen. Jag är oftast helt nöjd med mig själv i mammarollen men sällan är jag riktigt så bra som jag kunde vara. Jag är långt ifrån en supermamma.

Jag placerade mitt barn på dagis när han bara var ett år och sju månader gammal. Visserligen bara på halvtid men ändå. Jag är inte av hemmamamma-material. Lyckligtvis har det gått bra så jag slipper ha uselt samvete jämfört med lite dåligt.

Jag ser med beundran och lite förskräckelse på de duktiga mammor som orkar och kan engagera sig i allt som är bäst för barnet. De som gör all mat själv, som lyckas undvika att utsätta sina barn för sötsaker, som syr och stickar kläder åt sina ungar, vars barn har noll minuter skärmtid, som går på muskíklekar och baby-yoga och simskola, som sitter på kaffe med andra ambitiösa mammor och diskuterar potträning för nyfödda och som trots sömnlösa nätter är oförskämt fräsha och lyckas klämma in sin egen träning bredvid sandlådan. Samtidigt som de själva är aktiva i Marthorna och syjuntan och bokklubben. 
Inget av detta är något jag har lyckats med.

Jag gör inte all mat själv. När Filip började äta fast föda lagade jag rotsaksmoset själv men numera är han bekant med halvfabrikat och älskar färdiga morotsplättar. Jag gör gärna mat åt oss när jag hinner men några gånger i veckan förverkligas det inte. Det accepterar jag. Filip är också bekant med bullar, kex, glass och tårta. Inte så att han får sin egen lördagsgodispåse men han har potential att bli en godisgris när han blir lite äldre. 

Jag kan varken sy eller sticka. Ett försök på det ska jag heller inte utsätta Filip för. Vi har heller inte fem olika hobbyer ännu. Jag är så pass självisk att jag sköter min träning utan Filip. Filip har stundvis ganska många minuter skärmtid. Speciellt om jag för en gångs skull tillreder en måltid själv kan Filip sitta och titta på bussar och bilar på Youtube.  

Utifrån sett är jag knappast mammaidealet. Inte den mamma som andra skulle beundra. Inifrån sett är jag helt okej. Jag känner mig som en helt hyfsad mamma. En som visserligen kunde ge mer, orka mer, vilja mer men en som ändå ovillkorligt älskar sitt barn. Det får vara tillräckligt nu.

Idag fick Filip vara med och baka. Det var en ganska perfekt stund men en tillräcklig perfekt morsa. Glad farsdag, förresten!

Vad ska jag lära honom?

Jag blir så arg på nonchalans i trafiken! Jag skulle kunna stiga ut ur bilen och banka på grannbilens ruta där chauffören sitter med telefonen i handen. Vad kan vara så viktigt att man måste kolla Facebook eller skicka sms medan man kör? Och varför, om man nu måste tala i telefon, kan man inte använda högtalarfunktionen? Kanske tror man sig vara bra på att hantera både telefon och trafik men hur mycket av situationen missar man inte under de sekunder man tittarner på sin telefon?
Jag borde tuta åt folk som gör farliga omkörningar, som struntar i övergångsställen och som trampar på gasen vid gult i stället för på bromsen. Lika väl som jag skulle kunna stiga ut ur bilen och tillrättavisa en icke-reflexklädd fotgängare som tror att man syns i höstmörkret. Om jag hade ett annat jobb skulle jag vara trafikpolis undercover.

Det jag blir mest arg på är att folk inte tycks kunna den viktigaste regeln av alla. Stanna vid övergångsställe om bilen i filen bredvid också stannar eller har stannat. Någon är på väg över. Och du kör på någon om du inte stannar. Över huvudtaget tycker jag att folk struntar i att det står någon vid skyddsvägen och vill över. Bilen har ju faktiskt en skyldighet att stanna. Under den senaste tiden har det hänt alltför många olyckor i sådana här situationer och jag som rör mig i trafiken på arbetstid ser farliga situationer av den här typen så gott som varje dag. Hur kan det vara så? Oaktsamhet? Ignorans? Någon som sovit på bilskolans teoritimmar?

Det är inte bara irriterande. Det är skrämmande. Man borde ju kunna lita på att alla andra i trafiken följer samma regler och är tillräkneliga, men så verkar det inte vara. Mänskliga misstag gör man ju men alla dumheter jag ser (eller gör) är knappast misstag.

 
Vad ska jag lära Filip om trafiken? Snart kommer han att ta sig till skolan på egen hand och jag kommer att vara utom mig av oro bara för att jag vet vad som kan hända, hur försiktig man än är. Jag vet att trafiken inte är att lita på. Ska jag lära honom det?

Snart är det han som ska röra sig där ute.

 

Redan nu är vi noga med att tala om för Filip hur man beter sig i trafiken. Vi tittar först och går sedan över vägen. Röd gubbe- stopp, grön gubbe- nu får man gå.
Borde vi lära honom "Vi tittar först, går halvvägs, väjar för bilar som kommer farande i nästa fil". "Låt alla bilar köra först före du går över vägen". "Röd gubbe- stopp, grön gubbe- titta en extra gång och gå sedan över vägen".

Vad borde man göra åt det här? Bilskolans ansvar, ja visst. Och vårt ansvar genom att visa gott exempel i trafiken. Högre böter räcker inte. Man kan inte bara komma undan genom att vifta med sedlar och köra vidare. Kanske en obligatorisk körlektion skulle sitta bra?

Jag slarvar också och har bråttom ibland, så jag ska sluta gnälla på er andra usla chaufförer. En vädjan bara. Snälla ni, kör försiktigt. Jag vill inte förlora mitt barn i trafiken. Jag vill inte heller ha en annan människas skador eller liv på mitt samvete. Det vill knappast heller du.

Snö

Det är vinter. När har det senast varit det i början av november? De senaste dagarna har det kommit en hel del och det är mest positivt. Det finns dock en avigsida eller tre.

Jag är beroende av bil på jobbet. I det här vädret betyder det att jag måste reservera extramycket tid för grötig trafik och för att borsta och skrapa bilen typ fem gånger under dagens lopp. Men det är inte så farligt. Snövädret vinner det vanliga mörka novembervädret 100-0.

Idag begav jag mig på en liten kvällsrunda. Det hade slutat snöa vid det laget och det var egentligen riktigt skönt ute. På de mindre trafikerade vägarna blev det härligt tyst. Allt är så dämpat av snön.

Hoppas, hoppas att det blir en lång vinter. Hoppas, hoppas att jag kan inleda skidsäsongen snart.

Och för att kommentera morgonens nyheter: man blev ju lite trumpen (höhö).

Ett hej!

Att börja blogga på nytt var ett större projekt jag hade tänkt mig. Jag hade vissa kriterier för hur den nya bloggen skulle se ut och det krävdes mycket googlande, youtubeande och hjälp av Jan före det lyckades. Men nu känner jag mig klar för att börja. Finslipar efter hand.

Dagens oho!: vackert snöfall och fyra minusgrader. Den sjätte november.
Dagens länk: 6-7 km utan miss Garmin men med dubbskor.
Dagens ord: pi-jaja. Pyjamas. Lite närmare målordet än baabi, som Filip hittills jar sagt.
Dagens experiment: pepparkaksglass.
Dagens frukt: persimon.
Dagens aha!: man måste kruxa i "publish" för att skapa en page i Blogger. Suck.
Dagens godnattsaga: Kanin paket.