Intervaller och årsöversikt

Idag fick jag till ett intervallpass. Det var väldigt länge sedan sist. Under hösten har jag blivit lite för bekväm av mig och valt att bara bege mig ut på en länk som känns bra just i den stunden.
Idag blev det 6x4 minuter med 2 min gå/joggvila. Särskilt fort gick det inte, men skönt att få i en högre växel. Mitt nyårslöfte får bli att få in ett intervallpass minst varannan vecka, gärna varje.

På Garmin Connect fick jag fram ett fint stapeldiagram över min träning. Jag är främst intresserad av distansen varje månad och jag ser en väldigt tydlig trend vad gäller hur många kilometrar jag har lagt bakom mig.

Under våren var jag ännu vårdledig och Filip var tillräckligt lätt och tillräckligt intresserad för att orka med vagnlöpning ett par gånger i veckan. På det sättet skrapade jag ihop ganska många kilometer och i januari-april ligger kilometerantalet precis under 200 varje månad (189-197 km). I maj klämde jag till med hela 231 km och rekordet sattes i juli med 234. Där emellan kom en dipp i juni.

Sedan började jag jobba och i augusti sprang jag futtiga 122 km. Det kan ha haft att göra med maratonloppet- minskad träning före, sedan 42 km varpå en veckas helvila. Trenden fortsätter dock genom hela hösten och september-november låg jag på 163-173 km. December ser ut att bli höstens rekordmånad. Hittills har jag fått ihop 177 km och med god tur hinner jag ut på en liten runda på nyårsafton.

Det är ju inte stora skillnader det är fråga om, men det märks om man plötsligt springer en gång mindre varje vecka. Det blir ganska mycket mindre per månad. Den stora skillnaden märks när jag jämför det här året med exempelvis 2013. Då var målet att klara maraton sub 3:30h. Under våren var jag långt över 200 km/mån och i april det året löpte jag 369 km! Kanske var det därför jag fick avbryta maran på grund av löparknä. När jag väl kunde springa igen var jag uppe i 200+km i juli-september igen. Tills löparknät i oktober och paus på nästan fyra månader.
Våren 2014 var 200+km normen. Tills jag märkte att jag var gravid och minskade mängden av blotta förskräckelsen. Sedan var jag raskt uppe i närmare 200 km igen tills magen blev för stor.

Summa summarum: över 200 km/mån har varit normen. När jag tränade målmedvetet låg träningsmängden kring 250 km/mån. Ibland mer än så. Att träningsmängden har minskat med 50-100km/mån efter att Filip föddes är helt förklarligt. Tyvärr inser jag att det skulle krävas ungefär just så mycket till för att utvecklas. Tur att löpning är en gren där man kan utvecklas också sen när alla barn är skaffade och stora nog att klara sig själva medan morsan tränar. Allt har sin tid.

Jag var helt klart i bättre form i våras. Då var jag rätt så nöjd med träningsmängden. Under hösten har jag varit mindre nöjd, men å andra sidan är det ett medvetet val. Efter sommarens höjdpunkt har jag inte haft något mål i sikte så träningen har varit där efter. I januari ska jag sätta upp ett mål för våren och försöka ändra lite på träningen så att också mindre mängd skulle ge resultat.

Gott slut!

En moders bekännelser, vol 3

Filip är ett år och tio månader och redan väldigt bekant med söta saker. Han har inte ätit godis och choklad ännu, men kex, bullar, kakor, andra bakverk och glass är något han gärna äter. Den nya favoriten är pepparkaka och jag vet inte hur många tiotals han har hunnit stoppa i sig under december månad.

Jag vet att vissa föräldrar skyr socker som pesten och att deras barn inte känner till godis förrän den ödesdigra dag då de går på sitt första barnkalas. Jag hade kanske föreställt mig att jag skulle vara lite mer noggrann vad gäller sötsaker men det bara blidde så här. Har vi bakverk på bordet är det klart att Filip också får smaka. Annars skulle vi få sluta äta sådant, alternativt smygäta. Det tar dock bort lite av charmen om man måste äta sin kakbit efter läggdags och inte till kaffet.

Det är ganska behändigt ibland. Man kan använda pepparkaka som muta. Exempelvis när vi kommer hem och vi måste in från bilen och jag bär på min väska, Filips väska, en simväska och tre matkassar och Filip tycker att jag ska bära honom också. "Gå fint in själv så får du en pepparkaka" funkar utmärkt. Så länge Filip inte förstår att han kan vända det till utpressning.

Jag försöker begränsa hans dagliga intag av pepparkakor. Men att motstå hans vädjande blick när han säger pe-baba är väldigt svårt.

 Vi får se hur julhelgen går. Många sena kvällar i rad med sockerfylla mår knappast någon bra av.

Han är redan överöst med julklappar. Och han har ingen aning om hur privilegierad han är. Han kunde nog ha det sämre ställt än att ha magen full med pepparkakor.

Till den som inte fick vårt julkort prytt med denna bild:

God jul!

22 månader

Filip är ett år och tio månader gammal idag. Han kan rabbelräkna till tio. För att tolka videon så räknar han ungefär så här:
te tå te mm mem te ty tåtta nino tito
Att han råkade ha hicka just när jag fick en bra video gör ju inte talet lättare att förstå.

Att räkna till tio är inte det enda han kan. Han kan så jättemycket. Han börjar komma in i en jag kan själv- fas och jag låter honom öva. Han blir jättesur när jag hjälper till med att öppna pusselasken och får lov att sätta på locket igen för att han ska få öppna själv. Han ska inte bli hjälpt upp i sin matstol utan ska klättra dit själv. Jag står bredvid i beredskap att fånga honom ifall han trillar. Han klär gärna av sig ytterkläderna själv så långt det går. Idag fick han faktiskt in båda benen i byxorna och behövde bara hjälp med att dra upp dem. Det är en bestämd ung man vi har att göra med. För ett år sedan hade han precis tagit sina första steg på egen hand. Det går så skrämmande fort.

Riktigt långpass

Jag vet inte när jag senast har sprungit något som jag klassar som riktigt långpass. Idag blev det av och jag är nöjd.
21,56 km på två timmar prick med ett medeltempo på 5:34 min/km.
Speciellt nöjd är jag över att det kändes så lätt. Benen blev trötta först när målet hägrade och huvudet orkade så att jag inte föll för frestelsen att ta den kortaste vägen hem. Att ha en träningsfri dag bakom sig med betoning på mat verkar vara ett fungerande koncept.

Jag är inne i en cirkel av väldigt bekväm träning som är svår att komma ut ur. Än så länge är det inte så farligt eftersom det är vinter och grundträningssäsong, men småningom borde jag bestämma mig för vilka lopp jag vill delta i och börja träna mer målinriktat igen. Eller åtminstone springa lite intervaller nu och då. Nu är det verkligen inte motiverande och jag håller mig gärna till spontant joggande några gånger i veckan. Och ett långpass nu som då, hoppas jag. Jag börjar i januari. Kanske.

99 år

I fönstret brinner två ljus och på tv:n skakas det hand med presidenten. Självständighetsdag i normal ordning. För många finländare är det här en viktig dag. En dag som påminner oss om vad våra (för)fäder gjort för vårt land och för vår självständighet.
För mig är självständigheten en självklarhet. Jag har inte behövt uppleva krig, förtryck, inte ens sviterna av detta. Jag har inte ens hört talas om det, inga historier ur mor-eller farföräldrars mun som skulle ha fått mig att känna att det de facto inte är särskilt länge sedan vi var i krig. Trots att dagen inte väcker några stora känslor föstår jag ju varför den är värd att firas.

För mig är det en självklarhet att uppleva mitt land som tryggt. Jag kan sova lugnt och veta att mitt land ser ut som vanligt i morgon. Jag vet att jag har ett samhälle omkring mig som hjälper mig ifall jag inte skulle klara mig själv. Jag känner mig inte hotad av andra stater och tror, naiv som jag är, att jag aldrig kommer att uppleva det. Krig hör till historien och de fördes på skidor med gevär på ryggen. Jag vet att mitt barn kommer att få sjukvård, skolgång och trygghet i ett demokratiskt, fritt och rättvist land.

För mig innebär självständigheten bland annat en trygg barndom. Jag vet att alla i Finland inte får ha det, så även detta är en bubbla jag lever i, men åtminstone finns den möjligheten för många. Under den senaste tiden har jag sett alltför mycket bilder på barn som lever i krigsdrabbade länder och som flyr sina hem. Jag kan inte hjälpa dem. Jag kan inte trösta dem. Det enda jag kan göra är att ge Filip en så trygg barndom som möjligt.

Ibland kan det vara något så enkelt som...

... att få sova med sängen full med saker

... att ibland få äta kvällsmat hur som helst

... att få trycka näsan mot fönstret och titta in i sitt eget hem.

 Trots att det finns mycket orättvisor och elände att gnälla över i det här landet så har jag det faktiskt oförskämt bra. Jag vet att bubblan kan spricka när som helst, liksom så många andra trygghetsbubblor redan har gjort, men tills dess så kan jag bara konstatera att det är ett av de bästa länder vi lever i.

Här finns en fin Finlandiaversion. Glad självständighetsdag!

Välgörenhetslopp

Äntligen börjar jag känna mig frisk. Idag har jag kunnat svälja utan att grimasera och febern har gått ner. Jag har lindriga abstinensbesvär efter en fyradagars paus från träning så hoppas jag hinner ut en sväng i morgon.

På lördag ordnas ett välgörenhetslopp, Joulujuoksu, där intäkterna från deltagaravgifterna går till Rädda Barnen. Så om du vill vara med och springa eller promenera fem eller tio kilometer till förmån för fattiga barn i Finland så här inför julen så är detta en bra möjlighet. Man får en fin pipo på köpet. Jag tänker vara med på skoj, bara det passar in i vårt program. Tror inte jag går ut för fullt efter min förkylning men det är inte det som är poängen den här gången.