Jag vet att vissa föräldrar skyr socker som pesten och att deras barn inte känner till godis förrän den ödesdigra dag då de går på sitt första barnkalas. Jag hade kanske föreställt mig att jag skulle vara lite mer noggrann vad gäller sötsaker men det bara blidde så här. Har vi bakverk på bordet är det klart att Filip också får smaka. Annars skulle vi få sluta äta sådant, alternativt smygäta. Det tar dock bort lite av charmen om man måste äta sin kakbit efter läggdags och inte till kaffet.
Det är ganska behändigt ibland. Man kan använda pepparkaka som muta. Exempelvis när vi kommer hem och vi måste in från bilen och jag bär på min väska, Filips väska, en simväska och tre matkassar och Filip tycker att jag ska bära honom också. "Gå fint in själv så får du en pepparkaka" funkar utmärkt. Så länge Filip inte förstår att han kan vända det till utpressning.
Jag försöker begränsa hans dagliga intag av pepparkakor. Men att motstå hans vädjande blick när han säger pe-baba är väldigt svårt.
Vi får se hur julhelgen går. Många sena kvällar i rad med sockerfylla mår knappast någon bra av.
Han är redan överöst med julklappar. Och han har ingen aning om hur privilegierad han är. Han kunde nog ha det sämre ställt än att ha magen full med pepparkakor.
Till den som inte fick vårt julkort prytt med denna bild:
God jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar