Under hösten har vi regelbundet besökt trapporna i Hertonäs. Det är ungefär fyra kilometer dit och antalet trappor är knappt hälften av Malmgårds motsvarande. Jag har tjuvstartat till fots och herrarna har kommit i fatt mig på cykel. Väl framme har Jan kört sig slut i trapporna medan jag och Filip har traskat upp och ner efter bästa förmåga. Hem igen på samma sätt. Jag får en lagomlång länk, Jan får smak av blod i munnen och Filip får röra på sig på ett sätt som för tillfället passar honom bra. Hoppas på en lång höst så att vår tisdagsträning kan fortsätta ett tag till.
Det finns säkert en massa möjligheter att kunna träna med barn. För tillfället är mitt sportande ganska oambitiöst och icke-målinriktat så jag kan bra nöja mig med sådana här kompromisser varvat med ett par rundor för mig själv i veckan. Till våren ska vi se om Filip får plats i någon jumppagrupp där han kunde få utlopp för sin energi och öva sig att vara tillsammans med andra mer eller mindre obekanta barn.
Filip har blivit duktig med sin tvåhjuling. Det går undan och om han är på det humöret får man nog springa för att hinna med. Häromdagen tog han sig av och an till vår närbutik på cykeln (ungefär 2x800 m), med några gåpauser i uppförsbackarna, och jag tror han småningom kan orka ännu längre sträckor. Själv fick jag en rask promenad.
Jag väntar på att Filip blir så stor att han kan cykla själv och så pass långt att jag kan ha honom cyklandes medan jag springer. Eller att jag under fotbollsträningar eller liknande kan klämma in egen träning nu som då. Just nu tror jag att det är viktigt för Filip att se att vi tycker om att röra på oss. Och att han får vara med på ett hörn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar