Älska vintern?

Så kom den första snön. Den överraskade oss alla precis som alla år och försvinner väl lika snabbt igen, precis som vanligt. Även om dagens snö var plaskblöt invigde vi pulkasäsongen, byggde en snökanin och en -lykta.

Mitt civila jag föredrar definitivt en vit vinter framom en svart. Allting blir så mycket ljusare. Idag var vi ute efter att det hade blivit mörkt, vilket vi inte skulle vara annars. För att inte tala om den idrott man kan utöva vintertid. Allt med måtta förstås, nog kan man få nog av snö också.

Mitt professionella jag ogillar skarpt vinter och snö. Man måste reservera extra tid för att borsta bilen på morgonen och om förflyttningarna under arbetsdagen är många får man i värsta fall borsta bilen fem sex gånger under en dag. Man får cirkla sju gånger runt kvarteret för att hitta en parkeringsplats eftersom alla platser längs gatan är snöhögar. Man är garanterat sen från terapin. Man får hoppas att vägarna är plogade när man ger sig ut i kaoset efter ett snöfall och sen får man hoppas på att inte bli inplogad medan man är hos en klient. Man fryser fast i tankpistolen och att ha office i bilen funkar bara inte vintertid. Snön yr in i bagageutrymmet och blöter ner allt material. Den upptinade bilen hinner få is på rutorna under dagens lopp och om man inte behöver borsta bilen får man skrapa. Dunjacka och tjocka handskar är inte det bästa en chaufför kan klä sig i heller.

Kanske fördelarna med snön på fritiden ändå väger tyngre än nackdelarna med snön under arbetstid. Den här snön försvinner väl i morgon men när vintern väl bestämmer sig för att komma på riktigt hoppas jag på en lagom snörik, måttligt kall och medellång vinter.

Att vänta en till

Jag har mått relativt bra de senaste månaderna. Jämfört med då jag väntade Filip mådde jag eventuellt lite mer illa de första veckorna, men inget jämfört med skräckhistorier som innefattar sjukledigheter. Trött, ja, jag sover gärna när jag får och det kan tänkas att jag slumrar till under Buu-klubben. Men inget allvarligare än så. Jag funderar mest på huruvida jag får en typisk "flickmage" som brer ut sig i sidled jämfört med den typiska "pojkmagen" jag hade som pekade rakt fram. Jag har konstaterat att jag inte kommer att löpa lika länge som jag gjorde med pojkmagen, de facto har jag redan nu fått ta promenadstavarna i vacker hand och motionerat på annat sätt. Vi är redan över halvvägs och veckorna har bara rusat. Den lilla i magen har tillsvidare en hel massa svängrum och hon vaknar till lagom till läggdags och börjar träna kullerbyttor. Jag är ganska till freds med att vara gravid igen, även om jag blir allt större och mindre bekant med min kropp. Vilken bra orsak att ibland unna sig slöa stunder och glass.

Jag är i rätt samma sits som för tre år sedan. På tisdagar ligger jag i soffan och tittar på Toisenlaiset äidit, precis som då, och lever mig in i vilt främmande mammors känslosvall. Oberoende hur knäppa de blivande föräldrarna är och till hur märkliga förhållanden bebisarna väntas födas, har jag svårt att vara oberörd då mamman äntligen får sitt barn till bröstet. Jag försöker än så länge fokusera på känslan efteråt och inte de där smärtorna som föregår den lyckan.
För den biten kommer oundvikligen. Kanske. Skillnaden är att jag den här gången ska gå på en läkarkontroll där de avgör vilken väg jag får föda. Före jag har varit på den behöver jag faktiskt inte tänka på någon förlossning alls.

Just nu njuter jag. Jag är förbi fasen av illamående, den största oron har släppt, jag kan äta choko igen (något jag inte ville göra de första veckorna), jag är relativt pigg, jag kan fortfarande knyta mina skosnören och jag ryms in bakom ratten. Om jag ska stråla, som alla blivande mammor väntas göra under graviditeten, så är det väl nu. Jag har ett minne av att strålglansen försvinner i den nionde månaden och är borta året som följer.

Att vänta en till är nästan som att vänta den första. Lika spännande, lika roligt. Men annorlunda. Jag vet vad en bebis är. Jag vet inte hur det är att ha både en bebis och en treåring. Vardagen kommer att förändras än en gång och vi får anpassa oss igen. Vi läser böcker tillsammans. Kanske det hjälper både mig och Filip.

Min bebis

Kan min bebis gå? När min bebis får ont ska jag sätta plåster på och blåsa. Vad äter min bebis i magen?
Stora tankar hos en liten blivande storebror.
"Min bebis" visade sig vara en liten syster och hon väntas anlända i början av mars. Den långa väntan är nu halvvägs och för Filip är det en halv evighet.
Han var inställd på en lillebror. Nyheten om att det med stor säkerhet är en syster fick han smälta ett tag. Nu är han dock nöjd med tanken att han själv ska bli bror och att "hans bebis" är en flicka. "Jag kan leka att det är en pojke" sa han. Visst kan han ju det.

Det är spännande. Spännande att se hur vi klarar den nya vardagen. Spännande att se hurudan storebror Filip blir. Och framför allt spännande att se vad det är för en person som vi får välkomna i vår.
Jag måste erkänna att jag liksom Filip var inställd på en lillebror. Jag är helt enkelt van vid småpojkar. De är så okomplicerade. Tur att också jag har tid på mig att förbereda mig på en dotter. Nu njuter jag bara av känna av hennes sparkar som blir allt starkare för var dag.

Två sockerbagare

Ta en mer och en mindre erfaren kanelbullbagare. Klädsel valfri men obligatorisk.

Två uns iver och lite kanel.

Mjöl och hantverk.

Mycket skratt och minst 17 kvalitetskontroller.

Om möjligt, klåtta händerna ännu mera.

Töm kanel- och sockerburkarna, rulla till en korv.

Garnera.

Grädda

Ät så att magen spricker!
Tack för bullarna Hanna & Famo!

"Vad som är så roligt med att vara mormor till er son"

En av mina mest trogna bloggläsare är sannolikt min egen mamma. Idag får hon sätta ord på ett förhållande som är alldeles unikt. 

"Filip kom in i mitt liv vid en tidpunkt som dominerades av stora omvälvningar och stor sorg.  Den första tiden var han förstås väldigt bunden till sin mamma. Våra första timmar på tumanhand fick vi när Freja tog ett sista farväl av sin mormor. Dels var det en påminnelse om att generationerna avlöser varandra och dels var det förhoppningsvis ett tecken på att Filip och jag skall få ett lika långt och nära förhållande som Freja hade till sin mormor. 

Filip är fiffig, förtjusande och förtrollande, en frisk fläkt, en försigkommen och frågvis filur som fantiserar och filosoferar, han far fram med full fart, faller, stiger upp igen och fortsätter utforska vår förunderliga värld. 

Att följa hans framsteg är fascinerande, förunderligt fritt från föräldraansvar, att få rå om honom är ett fantastiskt förtroendeuppdrag som förgyller vardagen. 

Därför är det så roligt att vara mormor till er son. Det sägs att barnbarn är livets efterrätt - är Filip fruktsallad eller fattig riddare?"

Filip och hans Momi.

En moders bekännelser, vol 7

Det mysigaste som finns är att ha Filip sovande alldeles intill. Vid ett tillfälle var det ett problem som vi fick jobba bort med sömnskola men nu är det mer sporadiskt som han vaknar mitt i natten och säger mamma med en ton som betyder "kom och hämta mig nu, jag tänker inte ens försöka somna om i min egen säng". I vissa fall sitter han i sängen och väntar och har färdigt packat med sig Bä, trasan, dynan och täcket, redo att bli förflyttad till det mysigaste ställe han vet.
Vissa gånger är han väldigt bökig. Så pass att hans far flyttar till soffan och jag, efter att muren på andra sidan har gett sig av, får vakna med jämna mellanrum för att dra vår lilla snyltgäst tillbaka mot mitten av sängen. Men för det mesta märks han knappt av förrän vi vaknar med vår lintott insnodd i våra täcken.

Igår kväll skulle Filip inte sova. Han satt på soffan och tittade på A-studio med oss medan ögonen blev allt tyngre. När jag föreslog att jag skulle flyga honom till sängen sa han "inte ännu, snart". Jag frågade varför han inte vill sova i sin egen säng. "Min säng är hård. Mammas och pappas säng är mjuk." Vad ska man då kontra med? När Jan är borta på arbetsresor brukar Filip dra till med att pappas säng är ledig (läs: det finns gott om plats för en Filip) och så lovar han dyrt och heligt att flytta tillbaka till sin säng när pappa är hemma igen. Jag har faktiskt inte så mycket att komma med.

Det har blivit en vana för Filip att sova dagssömn inomhus. Han var aldrig särskilt bra på att sova i vagn utan vaknade rätt fort och skulle bort. Det gick mycket bättre att sova inne och det gav mig ett bra svepskäl att tupplura lite jag också. För tillfället är det säkert jag som ser mest framemot vilan efter lunch på våra lediga dagar.

Man må tycka vad man vill om att dela säng med sitt barn. Det kommer ändå inte att vara särskilt länge (vilken tonåring kryper ner mellan sina föräldrar?) och så länge vår nattsömn inte störs avsevärt så bryr jag mig inte så mycket om att en liten person som vaknar och kanske är rädd söker trygghet mellan oss. Varför försöker jag ens argumentera kring det? Det räcker ju att konstatera att han är den mysigaste som finns.

Tupplur för 2,5 år sedan ungefär. Lika välbehövligt nu som då.

Vad som är så roligt med att vara far till vår son

Hörde någon gång en pappaledig kollega klaga över hur icke-stimulerande det var att vara hemma med en ettåring. Jag funderade en stund på vår egen (dåvarande) ettåring och kom fram till att stunderna med honom var allt annat än icke-stimulerande. Tvärtom, det var och är otroligt fascinerande att följa med ett barns uppväxt, speciellt när barnet är ens eget.

Jag tror att man kan förstå skönheten i ett barns klumpiga försök att klä på sig strumporna själv då man inser att den sköna klumpigheten är en nödvändighet för att kunna lära sig. Jag försöker göra mitt bästa för att inte skämmas för min egen klumpighet då jag tar mig an nya utmaningar. Här fungerar Filip som ett fint exempel. Dessutom är han såpass modig att han inte ger upp även om han slår sig.

För det andra är det ett rent nöje att utbyta tankar med honom. Han överraskar mig dagligen med sina logiska resonemang och jag undrar varje gång varifrån han fått det ifrån? Han har också ett minne som heter duga, så man behöver inte förklara samma sak om och om igen. Hans humor och karaktär håller hög nivå, vilket helt enkelt gör det ganska roligt och/eller roande att umgås med honom. En vacker dag kommer vi dock att få kämpa emot den där otroliga envisheten...

Och så det viktigaste, att igen få göra saker som skulle vara på gränsen till konstigt utan barn. Plaska i barnbassängen, bygga med Lego, bygga lejonkojor i soffan. För att inte tala om HopLop!

Till slut måste jag ändå konstatera vilken lycka det är att inte behöva ta hand om Filip ensam!