Vad som är så roligt med att vara far till vår son

Hörde någon gång en pappaledig kollega klaga över hur icke-stimulerande det var att vara hemma med en ettåring. Jag funderade en stund på vår egen (dåvarande) ettåring och kom fram till att stunderna med honom var allt annat än icke-stimulerande. Tvärtom, det var och är otroligt fascinerande att följa med ett barns uppväxt, speciellt när barnet är ens eget.

Jag tror att man kan förstå skönheten i ett barns klumpiga försök att klä på sig strumporna själv då man inser att den sköna klumpigheten är en nödvändighet för att kunna lära sig. Jag försöker göra mitt bästa för att inte skämmas för min egen klumpighet då jag tar mig an nya utmaningar. Här fungerar Filip som ett fint exempel. Dessutom är han såpass modig att han inte ger upp även om han slår sig.

För det andra är det ett rent nöje att utbyta tankar med honom. Han överraskar mig dagligen med sina logiska resonemang och jag undrar varje gång varifrån han fått det ifrån? Han har också ett minne som heter duga, så man behöver inte förklara samma sak om och om igen. Hans humor och karaktär håller hög nivå, vilket helt enkelt gör det ganska roligt och/eller roande att umgås med honom. En vacker dag kommer vi dock att få kämpa emot den där otroliga envisheten...

Och så det viktigaste, att igen få göra saker som skulle vara på gränsen till konstigt utan barn. Plaska i barnbassängen, bygga med Lego, bygga lejonkojor i soffan. För att inte tala om HopLop!

Till slut måste jag ändå konstatera vilken lycka det är att inte behöva ta hand om Filip ensam!