Vissa gånger är han väldigt bökig. Så pass att hans far flyttar till soffan och jag, efter att muren på andra sidan har gett sig av, får vakna med jämna mellanrum för att dra vår lilla snyltgäst tillbaka mot mitten av sängen. Men för det mesta märks han knappt av förrän vi vaknar med vår lintott insnodd i våra täcken.
Igår kväll skulle Filip inte sova. Han satt på soffan och tittade på A-studio med oss medan ögonen blev allt tyngre. När jag föreslog att jag skulle flyga honom till sängen sa han "inte ännu, snart". Jag frågade varför han inte vill sova i sin egen säng. "Min säng är hård. Mammas och pappas säng är mjuk." Vad ska man då kontra med? När Jan är borta på arbetsresor brukar Filip dra till med att pappas säng är ledig (läs: det finns gott om plats för en Filip) och så lovar han dyrt och heligt att flytta tillbaka till sin säng när pappa är hemma igen. Jag har faktiskt inte så mycket att komma med.
Det har blivit en vana för Filip att sova dagssömn inomhus. Han var aldrig särskilt bra på att sova i vagn utan vaknade rätt fort och skulle bort. Det gick mycket bättre att sova inne och det gav mig ett bra svepskäl att tupplura lite jag också. För tillfället är det säkert jag som ser mest framemot vilan efter lunch på våra lediga dagar.
Man må tycka vad man vill om att dela säng med sitt barn. Det kommer ändå inte att vara särskilt länge (vilken tonåring kryper ner mellan sina föräldrar?) och så länge vår nattsömn inte störs avsevärt så bryr jag mig inte så mycket om att en liten person som vaknar och kanske är rädd söker trygghet mellan oss. Varför försöker jag ens argumentera kring det? Det räcker ju att konstatera att han är den mysigaste som finns.
 |
| Tupplur för 2,5 år sedan ungefär. Lika välbehövligt nu som då. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar