2017

En kort men traditionsenlig resumé över året som snart är till ända. Utan någon ordning vare sig tid eller viktighet.

I år har jag...
... tillbringat några rätt kalla sommarveckor på landet
... inte fryst in en enda liter blåbär
... inte sprungit ett enda lopp!
... blivit gravid två gånger
... haft ett missfall
... varit på Malta
... firat min sista födelsedag som börjar på en tvåa
... firat min sons tvåårsdag
... varit på spa
... gråtit en skvätt i smyg både på daghemmets vår- och julfest
... inte varit på bio (kan åtminstone inte nämna en film jag har sett i år)
... besökt Högholmen mitt i vintern
... arbetat lagom mycket
... motionerat lite för lite
... sprungit färre kilometrar än under de senaste åren
... inte haft någon idrottsrelaterad krämpa
... inte lagt ett pussel med mer än 30 bitar
... uppskattat möjligheten att ta en tupplur mitt på dagen
... lagat potatislåda och än en gång konstaterat att det inte är särskilt gott
... fått en guddotter
... inlett året i Vasa och kommer förmodligen att avsluta det där också.

2018 blir förhoppningsvis ett mera händelserikt år. Först ska jag klara av tolv arbetsdagar, ca 30 klientbesök, sju utlåtanden och att tömma mitt arbetsbord. Inte för att jag räknar. Alls. Men när det är gjort börjar jag min tjänstgöring på hemmafronten för ett tag framöver.

Gott nytt år!

Vi, lite tidigare detta år.

Julen som var

Det här var antagligen den första julen som Filip kunde vänta på. Han var väldigt medveten om konceptet och förstod att önska sig något i julklapp. Han förstod julkalenderidén (även om han hade lite svårt att acceptera att luckorna tog slut) och han blev efter den första choken väldigt god vän med Julgubben.
Filips juldiet bestod av pepparkakor, konfekter, mandariner, potatis med smör och leverpastej. "Kanske kommer det en till Julgubbe" sa han hoppfullt när han märkte att paketen började vara utdelade. Hans läggdags uppskjöts med en timme eller två, dagssömnen under helgen bestod av powenappar i bilen och mängden socker killen fick i sig var nog mer än en månads ranson. Trots att mängden julklappar hölls förhållandevis måttlig verkade han ganska mätt på paket till slut.

De senaste åren har julen främst varit tradition och släktträff men nu fylldes helgen också av den där barnsliga förväntan och spänningen. Det där man själv kan minnas från sin egen barndom.
Det blev en rätt lugn jul men ändå så pass hektisk att jag inte har hunnit sätta mig i soffan för att läsa en enda gång. Julen är trevlig en gång om året. Efter fyra dagar i sträck med familj, sötsaker och småpojkar på övervarv är jag mer än okej med att den är över för i år.

Julgubben och hans hjälpreda.

Hur man smälter ett modershjärta

Igår var det daghemmets julfest. Jag hade inga höga förväntningar på Filip, som i fjol satt i min famn större delen av festen och som ännu i våras stod och såg rädd ut när det skulle uppträdas. Här hemma sjunger han gärna. Han kan alla sånger de sjunger på dagis och han rättar mig om jag sjunger fel. När jag försökte peppa honom inför julfesten sade han att han inte tänker sjunga. Kanske bara göra rörelserna som hör till sångerna.

Julfesten började och Lucia med sitt följe tågade in. Filips röst hördes före han ens syntes och jag blev mäkta förvånad. Han rentav strålade där han stod med de andra barnen iklädd tomteluva och med ljus i handen. Han tittade på mig, sjöng (om än lite i otakt men väldigt fint) och sken och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Sen sjöng han igenom samtliga sånger, deltog i allt program och avslutade med att visa att han kan hela första versen i Vårt land. Medvetet eller ej, den pojken vet hur man smälter ett modershjärta.

Jag trodde inte att jag skulle vara så lättrörd. Det kommer att vara en pärs vid varje julfest och andra fester varje år framöver tills det yngsta barnet gifter sig. Igår kunde jag åtminstone skylla på hormoner.
Idag visade han att han kan uppföra sig på julkonsert. Med lite hjälp av Youtube och russin.

En moders bekännelser, vol 8 (om det där man inte talar om)

Om allt hade gått väl i den förra graviditeten skulle vi ha haft beräknad tid i dessa dagar. Så blev det inte. Valborgshelgen blev en mindre munter och ganska blodig historia.

Missfall är vanligare än man tror. Dels för att många missfall lyckligtvis inte märks på grund av deras tidiga förekomst, dels på grund av att det verkar vara ett tabubelagt och känsligt ämne. Ungefär 15% av alla kända graviditeter slutar i missfall. Största delen före vecka 12. Det betyder att jag borde ha en handfull bekanta som har gått igenom det. Jag vet om typ två. Även om jag givetvis visste om riskerna och att missfall inte är ovanligt så fanns det inte i min värld. Nu finns det.

Det visade sig att det inte är en självklarhet att få barn. Fast det visste jag nog redan. Det är inte heller självklart att få behålla sitt barn. Att förlora ett barn (oberoende om det är ett embryo, ett foster eller -Gud förbjude- ett redan fött barn) är antagligen det värsta en kvinna kan vara med om. Givetvis lider mannen också, på sitt sätt, men jag hävdar att män och kvinnor handskas med det på olika sätt.
Jag fick antagligen uppleva den lindrigaste varianten av förlust. Ska man få ett missfall ska det vara just så här. Tidigt, spontant, utan komplikationer. Jag klarade mig med värktabletter och jag förblödde inte. Helt enligt handboken, om det finns en sådan.

Även om det "bara" var ett tidigt missfall, och helt normalt av naturen att göra så, var det mer känslosamt än jag hade föreställt mig. Besvikelse (jag hade ju hunnit börja föreställa mig en jul med en nyfödd, alternativt julafton på BB), skuld (hade jag gjort något fel?), tomhet och ensamhet var de känslor som dominerade ett tag. "Älä jää yksin" sa rådgivningstanten när jag ringde och avbokade det första rådgivningsbesöket. Stöd och förståelse fick jag av dem jag berättade om detta för. Förstås. Ensam blev jag först då de andra tycktes ha glömt saken och gick vidare, medan jag fortfarande gick och bar på det. Men man kan ju inte tjata om det hur länge som helst heller.

Jag blev gravid rätt fort igen. Sommarlovet fylldes av oro för en déjà vu-upplevelse. Att vid varje toalettbesök hoppas att det inte finns blod i underbyxorna är jobbigt i längden. Jag fick lite sinnesfrid då vi gick på tidigt ultraljud i vecka 7-8 och fann en liten prick samt hjärtljud. Efter det första "riktiga" ultraljudet i vecka 12 vågade jag börja hoppas på allvar.
Småningom kunde jag börja tala i "sen när"- satser i stället för "sen om". Även om jag lyckades komma över det skedda och börja tänka positivt kring det som nu verkar vara framför oss, hade jag ändå mardrömmar om att det hände igen. Det är mer sällan nu, men fortfarande vaknar jag ibland mitt i mardrömmen och kontrollerar att sängen inte är blodig och att det är någon som sparkar i magen. Tydligen finns oron där någonstans i det undermedvetna, även om jag inte aktivt oroar mig längre.

Visst kan vad som helst ännu hända. Även om jag föreställer mig att allt går bra borde jag kanske inte ropa hej förrän jag har en frisk liten flicka vid mitt bröst.

Av aktiviteten i magen att döma är allt som det ska. Om tre månader är vi förhoppningsvis fyra. Alternativt vankar jag runt kvarteret småfrustrerad i desperata försök till att starta förlossningen. Tills dess försöker jag njuta av få vara gravid.

En som inte heller är en självklarhet.

Försmak av julen

Tidigare i veckan bakade vi pepparkakor. Ja, eller närmare bestämt tryckte vi ut pepparkakor ur färdig deg. På fredagen blev det en grundligare städning av vrår som vi sällan bryr oss om och igår kom en del tomtar och ljusstakar fram. Lillajulen firades med väldigt många vänner och risgrynsgröt på sex liter mjölk. Puh. Ett veckoslut med aningen för mycket sötsaker med efterföljande äckelkänsla gav försmak av julen.

Det är antagligen den första julen som Filip förstår sig på och kanske kan minnas. Han vet vad han önskar sig och förväntar också sig att julgubben kommer med det. Vi får se till att så sker. Han vet att vi först ska ha öppnat alla 24 luckorna i julkalendern (rättare sagt alla 24 i alla tio kalendrar). Och han vet tyvärr vad pepparkakor och choklad är för något.