Julen som var

Det här var antagligen den första julen som Filip kunde vänta på. Han var väldigt medveten om konceptet och förstod att önska sig något i julklapp. Han förstod julkalenderidén (även om han hade lite svårt att acceptera att luckorna tog slut) och han blev efter den första choken väldigt god vän med Julgubben.
Filips juldiet bestod av pepparkakor, konfekter, mandariner, potatis med smör och leverpastej. "Kanske kommer det en till Julgubbe" sa han hoppfullt när han märkte att paketen började vara utdelade. Hans läggdags uppskjöts med en timme eller två, dagssömnen under helgen bestod av powenappar i bilen och mängden socker killen fick i sig var nog mer än en månads ranson. Trots att mängden julklappar hölls förhållandevis måttlig verkade han ganska mätt på paket till slut.

De senaste åren har julen främst varit tradition och släktträff men nu fylldes helgen också av den där barnsliga förväntan och spänningen. Det där man själv kan minnas från sin egen barndom.
Det blev en rätt lugn jul men ändå så pass hektisk att jag inte har hunnit sätta mig i soffan för att läsa en enda gång. Julen är trevlig en gång om året. Efter fyra dagar i sträck med familj, sötsaker och småpojkar på övervarv är jag mer än okej med att den är över för i år.

Julgubben och hans hjälpreda.