Igår var det daghemmets julfest. Jag hade inga höga förväntningar på Filip, som i fjol satt i min famn större delen av festen och som ännu i våras stod och såg rädd ut när det skulle uppträdas. Här hemma sjunger han gärna. Han kan alla sånger de sjunger på dagis och han rättar mig om jag sjunger fel. När jag försökte peppa honom inför julfesten sade han att han inte tänker sjunga. Kanske bara göra rörelserna som hör till sångerna.
Julfesten började och Lucia med sitt följe tågade in. Filips röst hördes före han ens syntes och jag blev mäkta förvånad. Han rentav strålade där han stod med de andra barnen iklädd tomteluva och med ljus i handen. Han tittade på mig, sjöng (om än lite i otakt men väldigt fint) och sken och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Sen sjöng han igenom samtliga sånger, deltog i allt program och avslutade med att visa att han kan hela första versen i Vårt land. Medvetet eller ej, den pojken vet hur man smälter ett modershjärta.
Jag trodde inte att jag skulle vara så lättrörd. Det kommer att vara en pärs vid varje julfest och andra fester varje år framöver tills det yngsta barnet gifter sig. Igår kunde jag åtminstone skylla på hormoner.
Idag visade han att han kan uppföra sig på julkonsert. Med lite hjälp av Youtube och russin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar